År 1938 gjordes de första lyckade försöken med klyvning av atomkärnor av tre fysiker i Berlin. Fyra år senare lyckades man få igång en nukleär kedjereaktion, en kärnklyvning som bara fortsatte och fortsatte, och energin som skapades använde man till att bygga de mest förödande vapnen någonsin.

Människan är ett nyfiket djur, och kan vi undersöka något så gör vi det. Men förmågan att dra långsiktiga slutsatser av det vi upptäcker är så där. Efter att ha sett hela städer raderas ut av tryckvågor efter kärnvapen började man försöka tämja den där kraften, och 1954 startade det första kärnkraftverket i Obninsk i Ryssland.

Det fanns många och uppenbara anledningar att inte syssla mer med kärnklyvning. Att ingen visste hur eller om det högaktiva avfallet skulle kunna förvaras var bara en av dem, och att ändå börja använda kärnkraft i stor skala var vansinne. Så nu står vi där med 7 500 ton helvetesmateria, bara i Sverige. Nästan 70 år senare, fortfarande utan att veta om det kan kapslas in så väl att det aldrig läcker ut. Om, inte hur.

Men någonstans måste det ju ligga, det finns ett förslag och pressen att klubba igenom det är hård. Inte för att det är nu vi vet, utan för att vi ska kunna fylla på mellanlagringen i Oskarshamn med mer av samma sak. När Per Bolund inte ville skynda på beslutet hotade Nyamko Sabuni och Arman Teimouri, Liberalernas energi- och näringspolitiska talesperson, med misstroendevotum ”för att inte sätta kärnkraften ur spel för lång tid framöver”. Efter att ha berett frågan i 38 år måste man kunna fatta ett beslut, tyckte de.

Sedan dess har Per Bolund avgått och Annika Strandhäll ersatt honom, och hon har lovat ett beslut, inte före lucia men den 27 januari. L och KD, som hängde på misstroendehotet, nöjer sig med det. Men vi vet fortfarande inte om den planerade slutförvaringen är tillräckligt säker.

2011 ansökte Svensk kärnbränslehantering (SKB) om att få börja bygga ett slutförvar i bergtunnlar i Forsmark, och efter en noggrann utredning kom mark- och miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten med ett svar i januari 2018. Nej, det var inte tillräckligt säkert. Kopparkapslarna som ska ligga i berggrunden, fyllda med högaktivt avfall, skulle kunna brytas ner och orsaka en miljökatastrof, skrev de.

Så SKB gjorde nya undersökningar. Först efter påtryckningar redovisades resultaten, men när en rapport publicerades var Strålsäkerhetsmyndigheten nöjd. Men i själva verket var resultaten oroande, skriver Christofer Leygref och Jinshan Pan, professorer i korrosionslära, Johanna Sandahl och Oscar Alarik från Naturskyddsföreningen och Johan Swahn från Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, i en debattartikel i DN.

Kopparn hade korroderat mer än väntat, och korrosionen hade inte avstannat efter en kort tid som SKB hade sagt, utan tvärtom tilltagit på vissa kopparytor. Ändå hade det inte varit något radioaktivt avfall i de undersökta kopparkapslarna – och där korrosionen var som värst var redovisningen ofullständig.

Under presskonferensen i onsdags gav Annika Strandhäll inget förhandsbesked om vad det blir för beslut den 27 januari. Det vore förvånande om hon sa nej, men också otillräckligt. För även om man gör nya undersökningar kommer ingen av dem att innefatta förvaring av högaktivt kärnavfall i 100 000 år. Vi kommer aldrig att få veta det vi hade behövt veta innan det första kärnkraftverket startades, och alltså är det enda rätta att sätta kärnkraften ur spel.