Inför världssamfundets ögon faller Afghanistan i händerna på talibanerna. Att just detta skulle hända om USA framhärdar i sin illa genomförda reträtt har människorättsorganisationer, freds- och konfliktforskare och militär varnat för inför ointresserade politiker som hellre ser till opinionen på hemmaplan.

USA och västvärlden verkar ha glömt, eller snarare förträngt, att det var Al-Qaida som i lugn och ro kunde bygga upp sitt terrornätverk med Afghanistan som bas som kulminerade med flygplanskapningarna den 11 september 2001. Dåvarande president George W Bush förklarade krig mot terrorismen och talibanerna tvingas bort från makten redan samma år. Under de drygt fyra år talibanernas islamistiska kalifat härskade förslavades befolkningen, och särskilt kvinnorna, som förpassades till hemmen. De fråntogs rätten att arbeta och flickorna förbjöds att gå i skolan. Ovärderliga kulturella skatter förstördes såsom de 1500 år gamla buddhastatyerna i Bamiyan.

I Sverige befinner sig ungefär 9 000 unga ensamkommande flyktingar med afghanskt medborgarskap. Som grupp torde de vara det mest lyckade integrationsprojektet i modern svensk historia. Trots svåra upplevelser i bagaget och ständig oro för utvisningsbeslut har de läst in inte bara svensk grundskola och gymnasium utan också tagit examen i bristyrken som undersköterska, elektriker och målare. Idag jobbar de och hoppas på uppehållstillstånd och har svenska ”adoptivfamiljer” som de umgås med.

Men om USA målat in sig i ett hörn där en avbruten reträtt är omöjlig har Sveriges politiker gjort det omöjligt att omvärdera synen på de ensamkommande. Under åren har dessa ungdomar fått klä skott för allt från gängkriminalitet och våldtäkter till brist på sylt på äldreboenden.

Konsekvensen av demoniseringen av de unga flyktingarna ses nu i sociala medier där exempelvis krigskorrespondenten Magda Gad attackeras för att hon hävdar att afghaner har skyddsskäl. Det osannolika inträffar att twitters högernationalistiska armé försvarar talibanerna och anser att Gad är jävig i sin rapportering.

Är 20 års bräcklig demokrati tillräcklig för att befolkningen ska klara av att stå emot? Kommer de unga, numera utbildade, männen och kvinnorna att acceptera ett bildningsfientligt styre? Eller har talibanerna faktiskt ändrat sig och blivit modernare i sitt sätt att se på samhället?

Medan experter tvistar om exakt hur dåligt det kommer att bli om talibanerna får makten, huruvida de är intresserade av att förhandla eller bara av att skapa kaos, och om stödet från Ryssland och Kina är tillräckligt för att de ska kunna upprätta ett nytt kalifat, går talibanerna runt med dödslistor i de områden de erövrar och torterar och dödar systematiskt. Kvinnor och män bokstavligen piskas till underkastelse, flickskolor stängs och terrorvälde upprättas. 

Men i Sverige diskuteras inte mänskliga rättigheter, vedervärdiga övergrepp och krigsfasor. Här diskuteras hur vi ska se till att inga afghanska ”migranter” söker sig hit. Ovärdigt är bara förnamnet.