Debatten om narkotikans juridiska status har många sidor. Vladan Lausevic, liberal debattör, menar att en hård narkotikapolitik drabbar utsatta människor och att det vore bättre för både samhället och människorna om cannabis legaliserades. Bland annat, skriver han i sin debattartikel, skulle det ge möjligheter att bli ”ganjaprenör”, entreprenör i cannabisbranschen.
Rätten till arbete, värdighet och sin egen kropp. Agendan för att legalisera bruket, försäljningen och tillverkningen av cannabis handlar också om människans ekonomiska friheter och möjligheter. Dom existerande repressiva och auktoritära narkotikalagarna som finns i världen, inklusive i Sverige, handlar även om att förneka människor rätten till arbete liksom till fredliga och ekonomiska samspel.
När legaliseringen av cannabisbruket skedde i Kanada under 2018 var det alldeles för få medier i Sverige som rapporterade om anledningarna bakom legaliseringen. Ännu tystare blev det från etablerat politiskt håll. Till exempel Liberalerna som vid olika tillfällen har kommunicerat i stilen ”Sverige ska göra som det liberala Kanada” valde inte att kommunicera om politik som faktiskt innebär mer liberalism och frihet på riktigt.
Många politiker, debattörer liksom övriga individer i Sverige tror fortfarande på myter om cannabis som i sin tur rättfärdigar en repressiv politik som skadar redan utsatta individer som behöver vård och inkludering. Medan debatten om cannabis i Kanada har baserats på större acceptans för fakta och rationalitet samt också för ekonomiska aspekter som företagande och skatter. Genom att cannabis regleras i fråga om tillverkning, innehåll och reklam blir det fler fördelar än nackdelar jämfört med repressiv politik och svarta marknader.
På det sättet kan den kanadensiska staten få intäkter från konsumtionskatter samtidigt som cannabisbrukare och konsumenter köper kvalitetssäkrad cannabis. En annan fördel är att ”ganjaprenörer”, alltså företagare som arbetar med cannabis, kan skapa jobb och värde. Intressant nog kom mycket av kritiken mot legaliseringen i Kanada att handla om socioekonomiska aspekter, nämligen att individer ur grupper som ursprungsbefolkningarna och andra minoriteter skulle ha sämre ekonomiska möjligheter.
Det finns alltså utmaningar med att vara ganjaprenör och cannabisföretagare i Kanada också, som i fallet med lagen från 2018, som fick kritik för att i första hand gynna större företag. Samtidigt finns det många fler värre exempel på vad som händer med individer som försöker försörja sig på att odla, tillverka och sälja cannabis på konsumentvänligt sätt. Som i fallet med Mexiko och dom senaste årens narkotikakrig med över 300 000 döda sedan 2006, som även har resulterat i att cannabis ska legaliseras i Mexiko också.
Värre exempel förekommer i länder som Vietnam, Malaysia och Indonesien, där både innehav och försäljning av narkotika som cannabis kan i värsta fall leda till dödstraff. När det kommer till USA finns även en särskild aspekt i relation till repressiva lagar mot narkotika, nämligen rasismen, eftersom i flera delstater där cannabis är olagligt är fallet att just afroamerikaner drabbas oftare av arresteringar och straff. Därmed hänger agendan för cannabislegalisering i USA även samman med både krav på ekonomiska rättigheter och en likvärdig behandling av alla landets medborgare oavsett hudfärg.
Om man nu ska göra en så kallad ”klassanalys” som är populär bland vänsterorienterade aktörer så skulle man kunna säga att cannabiskamp är lika med klasskamp. Restriktiv narkotikasyn och policy betyder i praktiken repression, hinder och godtycklig myndighetsutövning mot människor. Individer som vill arbeta med cannabis, som ganjaprenörer, bör kunna ha friheter och rättigheter att kunna göra det som fria individer, som i Kanada.
