Ett par hundra meter från sjukhuset ligger kyrkogården. Vi gick där häromdagen, på Stockholms norra begravningsplats, jag och min snart-tioåring. Vi talade, som man fortfarande gör, medan vi kryssade mellan familjegravar och disponenter.

En snuva ändrade våra påskplaner. Nu väntade vi på vår tid vid barackerna på en av vändplanerna uppe på Karolinska. Där skulle hon stoppa en pinne i näsan och leka vårens nya gissningslek: pollen eller covid.

För henne vore vare sig det ena eller det andra någon katastrof. Mot det ena finns ögondroppar och antihistamin, det andra går för det mesta snabbt över när en är snart-tio.

Hon frågade om det.

Hur kunde så många dö, av något som för henne var så ofarligt?

Och jag förklarade, det hon väl redan visste. Att det här är en sjukdom som är smart nog att spridas vidare mellan unga och friska, för att med full och fasansfull kraft nå fram till de sköra. Och så sa jag något om att den kommit in på äldreboendena. Att det är där som viruset skördat flest liv.

Så frågade hon det som inte går att svara på. Hur kunde så många dö, när de bodde där de skulle vara skyddade?

Det går inte att förstå. Inte utan ett citat som Birger Schlaug brukar återkomma till, från en bok om döden. Peter Noll skriver i Den utmätta tiden om ”när makten parat sig med dumheten”.

Våra äldreboenden skulle vara starka, för att orka ta hand om oss som sköra. Men vi lämnade våra äldsta till empatiska men stressade, underbetalda timvikarier utan vettiga villkor. För att skattesänkningar gått före anständighet. För att privatiseringar varit mode. För att politiker trott att det ena och det andra är det som får dem omvalda. För att makten parat sig med dumheten.

När vi nu äntligen har något att bekämpa pandemin med, så ser vi det hända igen.

I själva hanterandet av sjukdomen har läkare och epidemiologer haft tillräckligt hårt grepp om taktpinnen för att hålla både makten och dumheten stången.

Men när vaccinet kom hände något.

Ska vaccinet ge tillräckligt skydd behöver det snabbt nå dem som har störst risk att smittas. Det kan varje snart-tioåring förstå.

Så i sina prioriteringar talade Folkhälsomyndigheten om de mest utsatta. De som sover ute. De som saknar land. De som gör de farligaste jobben.

De skulle inte få vaccin först. Det ska äldre och sjuka och de som möter dem. Men de skulle få skydd före alla som redan har skydd, som byggt hemmakontor och åkt till landet.

Men då röt några så hårt att rekommendationerna ändrades.

Det där går inte att förstå. Om man inte förstår vad som händer när makten parat sig med dumheten.

Och när biståndsministern förklarar att också de fattigaste länderna behöver vaccin, när han beskriver att det därför finns ett samarbete för det inom WHO, då mullrar dom igen. Trots att pandemin kommer drabba också svenskar, så länge den härjar någonstans i världen. Men det bryr de sig inte om, de som skriker ”svenskarna först”. För de tror att de kan vinna något på sina skrik.

Makten. Som då parar sig med dumheten. Och hur förklarar man det för en snart-tioåring?