I mitten av augusti kom aktivistgruppen Gigwatch ut med en rapport om den digitala gigarbetsmarknaden. Rapporten, som heter Apparna och arbetet, är inte särskilt neutralt utformad, föga förvånande eftersom det är en aktivistgrupp som skrivit den, och tar tydligt ställning mot gigifieringen av arbetsmarknaden.

”Gigekonomins framväxt är inte något slumpartat, men inte heller resultatet av orubbliga naturlagar. Även om stora delar av arbetsmarknaden verkar röra sig i denna riktning, är det fortfarande en utveckling som det är möjligt att organisera sig mot och bekämpa. För att det ska vara möjligt krävs att frågan politiseras, och att de gemensamma intressena mellan arbetare både inom och utanför dagens gigekonomi synliggörs” står det på sidan 39, och att det är en fråga som behöver mer politisk uppmärksamhet är definitivt en sanning.

Rapporten fokuserar mycket på vad som skulle kunna kallas traditionell facklig kamp – arbetares gemensamma organisation för att kunna förhandla till sig bättre arbetsvillkor. Kollektivavtalet mellan Foodora och fackförbundet Transport i våras nämns, men framställs ändå inte som någon vidare framgång för gigarbetarna, bland annat för att det inte innefattar dem som på pappret är anställda av något annat företag.

Det är intressant läsning på många sätt, men en sak saknas: kritiken mot vårt sociala skyddsnät som de facto är en mycket stor orsak till varför människor hålls kvar i prekära arbetsförhållanden; det är ändå bättre än alternativet.

Det är ju till exempel högst anmärkningsvärt att a-kassorna fortfarande, år 2021, har sammanlagt tio veckors karens om en arbetare säger upp sig själv, en policy vars givna effekt blir att stärka arbetsköparens makt gentemot arbetssäljaren. Vilken lågavlönad arbetare, gig eller inte, har tre månadslöner liggande på banken så att de vid varje givet tillfälle kan säga upp sig från arbeten där arbetsköparen inte erbjuder ordentliga villkor?

Dessutom räknas gigarbetare ofta som företagare i a-kassesystemen, helt oavsett om man har f-skattesedel eller använder sig av någon av alla egenanställningsföretag där ute. Det gäller först och  främst de som arbetar med många olika tidsbegränsade uppdrag gentemot många arbetsköpare. En urbota dum regel som innebär att det är allt eller inget som gäller – antingen måste du tacka nej till alla uppdrag, eller inte få någon a-kassa alls.

Hotet om fattigdom är vad som håller arbetare kvar i prekära arbetssituationer, så enkelt är det. Och de här reglerna är politiskt beslutade och grundar sig från höger till vänster i mentaliteten att vilket jobb som helst är bättre än inget jobb. Men vem är det som vinner på den inställningen egentligen? Ja, inte är det arbetarna i alla fall.

Men företaget som äger Foodora, Delivery hero, betalade just ut 430 miljoner till sin medgrundare och vd, Niklas Östberg. Mysig arbetslinje ni har där, tråkigt om något skulle hända med den. Exempelvis basinkomst, som skulle ge alla arbetare, både inom och utanför gigekonomin, möjligheten att helt sonika välja bort arbetsköpare som inte behandlar dem väl. Det vore tamejtusan på tiden.