Förra veckan sällade sig Texas till en handfull andra delstater i bibelbältet som redan infört radikalt strängare abortgränser. Det påminde mig, som alltid när abortfrågan lyfts, om en av mina mest ögonöppnande politiska insikter: Hur ofta konservativa bara värnar människors rättigheter så länge de är ofödda.

Som med det mesta är hyckleriet större, och därför tydligare, i USA. Konservativa kan läxa upp en ung gravid kvinna som inte vill föda ett barn till fattigdom på förmiddagen, och på eftermiddagen rösta för att dra in hennes matkuponger.

På samma sätt ställer de hårda krav på afroamerikaner att bli mer framgångsrika, trots att de genomgående för en politik som, inte sällan avsiktligt, trycker ner dem på botten av samhället.

Resultatet blir en fruktansvärt grym politisk dubbelbestraffning, och det var genom en slogan på en amerikansk demonstrationsbanderoll mitt tonårsjag för första gången insåg det. Något som skulle spela stor roll för min politiska utveckling och mitt engagemang, och gör mig om möjligt mer förbannad i dag än det gjorde då.

Det är med det minnet i bakhuvudet läser jag på söndagen att den blågröna majoriteten i Region Stockholm klubbat igenom en omorganisering av barn- och ungdomspsykiatrin som kommer att leda till färre mottagningar och fler privatiseringar. Något man som vanligt kallar en effektivisering, och regionens talesperson i psykiatrifrågor menar kommer att leda till ett ”utökat och jämlikt utbud”.

Jag är inte säker på att ens tonårsjaget, som ännu inte förstått att “effektivisering” var nyspråk för “nedskärningar”, hade köpt det. Tonårsjaget, som stannade hemma från skolan för att stressen över de fortfarande odiagnostiserade koncentrationssvårigheterna var förlamande. För att världen var mörklagd av tunga, kvävande ångestmoln.

Region Stockholm ansvarar för en halv miljon barn. 5 procent av dem har varit aktuella inom Bup, enligt en kartläggningen Psykiatrin i siffror som Sveriges kommuner och landsting gjorde 2020. Stockholms siffror är en hel procentenhet lägre än genomsnittet, vilket skulle kunna vara glädjande men lika gärna kan betyda att alla som behöver hjälp inte får den. Kalla mig cynisk, men jag är mer benägen att anta det senare.

Utan att spekulera runt mörkertal ger det oss minst 25 000 barn och unga som redan är i kontakt med och påverkas av att sexton mottagningar nu ska bli nio. Deras framtid innefattar vårdinsatser som flyttas längre bort från redan utsatta unga, och fler privatiseringar i en verksamhet som i Ivo:s senaste rapport utmålas som bristande inte minst i sin samordning och kontinuitet.

Saker som gör tröskeln ännu lite högre för att inte bara stanna hemma under täcket och gömma sig för ångestmolnen – i bästa fall. Suicid är i dag den vanligaste dödsorsaken bland unga, och även om det inte går så långt kan bristen på stöd få livslånga konsekvenser.

Allt är större i USA. Men hyckleriet i att som blå politiker å ena sidan oja sig över saker som ungdomskriminalitet och å den andra ”effektivisera” samma gruppers psykiska hälsovård ger i alla fall tydligt utslag på min radar.