Ta en kaka till, hette det på bjudningarna förr och det gör det kanske fortfarande för den delen, även om umgängesformerna förändrats sedan den tid då ögonen lyste när man blev erbjuden ”köpebröd”.
När samtalet gick på tomgång och inget mer fanns att säga, kunde man alltid dra till med denna undergörande och förföriska replik: ta en kaka till. Och inget ont i det. Kakan var ju allt som oftast god och smörjde suktande smaklökar i några underbara ögonblick.

I dag är det ”same, same, but different”. Ta en spruta till, låter det när äldre människor åter dör på sjukhemmen och vaccinen varken tycks vara lika långlivade eller motståndskraftiga mot viruset som först utlovats.

Ja, det liknar samtalen runt kaffeborden. Vad ska vi göra? Att människor som tagit två doser skulle dö var det ingen som förvarnade om. Sjuka, men inte lika sjuka som de som låtit bli att ta någon spruta.

Och medan man febrilt letar orsaker och försöker nå dem som inte vill, kan eller tycker att det är bra att vaccinera sig, skjuter makthavare, epidemiologer och läkare framtiden framför sig med de magiska orden: Ta en spruta till.

Tunnelseende

Så här långt kommen känner jag att det är nödvändigt att förklara att jag varken är motståndare till kakor eller till vaccin. Ett helt yrkesliv har jag ägnat åt Syd- och Centralamerika. Många resor har det blivit och inför varje avfärd har jag i samråd med en sjuksköterska diskuterat mig fram till vad som finns, vad som är nödvändigt och vad jag lugnt kan hoppa över.

Nej, det jag vill komma åt är tunnelseende i samhället och hur man hänger kvar vid ett sätt att tänka, utan att reflektera över att det finns andra lösningar som kanske är bättre eller möjligen en bra komplettering.

Om nu kakan ansågs vara den lugnande befrielsen i samtalet, vaccinet den av de flesta dyrkade lösningen på pandemin och Greta Thunberg det helgon som ska rädda vår framtid, så är ekonomisk tillväxt, konsumtion och ny teknik det förgiftade kinderägg som alltid hamnar överst på listan över vad som prioriteras när politiker och företagare slår sin kloka (?) huvuden ihop.

Då ökar vi takten ytterligare och kollar noggrant så att skygglapparna sitter där de ska.

Något marknadsorienterat ljushuvud har kläckt idén om grönt tillväxt och sedan slagit ihop det med det till förbannelse överutnyttjade ordet ”klimatsmart”, som verkar kunna få vilken någorlunda intelligent person som helst att inbilla sig att klimatsmarta produkter trollas fram, utan att man behöver använda sig av några råvaror alls.

Koldioxidutsläppen ska minska och det till vilket pris som helst. Nej, förresten, nu överdrev jag. Inte till vilken kostnad som helst. Allra först ska vinster och aktieutdelningar säkras. Sedan jobben. Men därefter kommer minsann koldioxiden, och det fattas fortfarande mycket innan företeelser som biologisk mångfald och bibehållna ekosystem tas på något större allvar när de stora besluten tas.

Rent vatten och demokrati

Mitt resonemang kan säkert tyckas såväl cyniskt som ogenomtänkt. Så illa kan det väl ändå inte vara? Det kan det. Ta en titt på det som händer på Gotland i trakten av Slite. Undersökningar har visat att fortsatt brytning av kalk hotar tillgången på vatten. Och vatten är viktigt på alla sätt och vis och risken är stor att framtidens krig kan utlösas av just bristen på vatten. I Bolivia höll det för ett drygt decennium sedan på att sluta med inbördeskrig när vattnet privatiserats kring utanför staden Cochabamba. Man diskuterade till och med att privatisera regnvattnet.

Med detta i minnet skulle man ju lätt kunna tro att det är högsta prioritet att säkra vattentillgången. Icke så.

Hela industri-Sverige och många politiker – inklusive sådana från Miljöpartiet – satte i halsen och började istället att orera om hotade jobb och att beslutet om driftstopp var förödande för den gröna tillväxt som inte är grön mer än till ordet.

Att Mark- och Miljödomstolen har sagt nej till fortsatt brytning av kalk har inte någon betydelse i sammanhanget. Nej, det har till och med visat sig att regeringen är så desperat att man gör en tillfällig förändring i Miljöbalken, så att Cementa kan fortsätta den verksamhet som säkrar jobben, men hotar både naturen och, på sikt, vår framtid.

Och det är här den gröna tillväxten kommer in. Återigen har makthavarna lagt alla ägg i samma korg och nu är det den gröna tillväxt som alltså inte alls är grön, som det handlar om.

Sverige ska bli världsledande på fossilfritt stål heter det och förutom en massa andra tveksamheter gällande detta – ska strax nämna några – så använder LKAB, som är ett av de företag som ska producera detta undergörande stål, enligt egen utsago mellan 100 000 och 150 000 ton cement per år.

Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att den svenska gröna tillväxten står och faller med den gotländska kalken och då är förstås tillgången på rent vatten en petitess i sammanhanget. Liksom lagar som en gång har antagits i sann demokratisk anda.

Stål till bilindustrin

Jo, men det måste väl ändå vara bra med fossilfritt stål, invänder någon. Ja, säkert väldigt många.

Måste det?

• Inte om det, vilket är fallet, i första hand ska gå till bilindustrin.

• Inte om det kräver så mycket elektricitet att skogar måste huggas ner i stor skala för att alla vindkraftverk ska få plats och att man dammar av den kärnkraft vars avfall man ännu inte vet hur det ska slutförvaras.

• Inte om komponenterna i batterierna – som nickel och kobolt – kräver enorma ingrepp i en redan sargad planet och innebär fruktansvärda arbetsförhållanden i gruvorna i länder som Kongo-Kinshasa.

• Inte om mycket av den elektricitet som går åt vid framställningen av stålet, skulle kunna användas på ett mycket bättre sätt på andra håll på vår jord för att minska utsläppen, minska de globala orättvisorna och därmed också, som en förlängning öka möjligheterna till fred.

Det kan tyckas långt mellan bjudningens lockande kakor och den ekonomiska tillväxten, med fortsatta globala orättvisor som följd, som nu fått en grön kostym. Eller, för den delen, vaccinet.

Det är det också, förstås.

Det största hotet

Men min poäng är att den gemensamma nämnaren är ett ödesdigert fasthållande vid en tanke, en produkt eller ett system.

Goda kakor är förvisso goda, men räddar sällan en dålig relation och kan dessutom bli skadliga för hälsan om de intages i för stor omfattning utan tanke på träning och andra nyttigheter.

Likadant med vaccinet. Rätt använt är vaccin fantastiskt. Men om det fördelas orättvist över världen i kombination med att man alldeles för lite försöker gör något åt den livsstil och det ekonomiska system som skapar en grogrund för nya sjukdomar och snabba smittspridningar riskerar det att bli en såväl falsk som farlig trygghet.

En grön tillväxt som inte är grön är sedan största hotet av samtliga. Gå ner några kilo för att man förätit sig på kakor är inga större problem, men att göra något åt ödelagda skogar, isar som smält eller döda hav som är en oundviklig följd om vi inte rannsakar våra värderingar och lägger om vår livsstil i allmänhet och konsumtionen i synnerhet, är en helt annan sak.

Syna den gröna tillväxtbluffen

Så gärna en kaka då och då, eller vaccin när det är nödvändigt, men naturligtvis i kombination med ett bredare synsätt på vad som är hälsa.

Men syna den gröna tillväxtbluffen och det nu! Ännu mer av samma är inte lösningen. Nej, inte den här gången heller. Så länge vi sätter pengar och konsumtion i främsta rummet får vi den framtid vi förtjänar, och den ser inte lovande ut.