Jag firade två år som heltidsanställd lärare i veckan. Jag älskar det. Det bästa är jobbet. Det näst bästa är att få vara lite mer intresserad av att se än att synas.

Stackars alla som tror att ett jobb i politiken eller tyckonomin betyder motsatsen.

Som Daniel Liljeberg. Kristdemokratisk karriärpolitiker. Trevlig prick såvitt jag kan minnas. Numera anställd vid Villaägarnas riksförbund. Samhällspolitisk chef är titeln, vilket ju är lite kul i sig. Finns där också en chef som är ansvarig för samhället utanför politiken, eller en som är ansvarig för politik som inte rör samhället?

Jag gissar att det är hans arbetsuppgift att bevaka vad som händer i politiken, och göra Villaägarnas inställning till detsamma känt.

Det lyckades han med häromsistens. I en artikel på en stor debattsida förklarade han att det var en förfärlig tanke att bygga flerfamiljshus bland villor.

I en krumbukt till resonemang försökte han få oss att förstå varför det är orättvist att släppa in mindre bemedlade i områden där rika bor. De rika har ju lagt ansenlig tid på att ”studera gällande detaljplan” för att till exempel säkerställa att ”man bosätter sig i ett utpräglat villaområde” och då ska de ju inte plötsligt behöva befinna sig bo nära fattigare människor. Att bara vissa kan välja var de vill bo är helt i sin ordning, förklarar Liljeberg, för det handlar bara om att ”den som är flitig kan få bära frukterna av sina mödor genom att kunna köpa ett bättre boende än den som inte ansträngt sig”.

Så fick Liljeberg synas. Genom att inte se.

Han såg inte att de flesta av de som har mest har det för att de föddes med det, eller haft tur med reglerna på en galen bostadsmarknad som hans organisation finns till för att bevara. Han såg inte heller ansträngningen hos barnskötarna på barnens förskola, föraren längst fram på pendeln eller rut-arbetaren hemma i villan. Han såg inte ens berättelserna som sådana som han och jag en gång växte upp med, om arbetarna på vingården eller dagen då de sista skall komma först.

Men syntes, det gjorde han.

Det gjorde också Mikael Damberg. Också det en trevlig prick. Dessutom AIK:are, minister för inriket och så socialdemokrat. Det där senare är för övrigt också ett ganska roligt ord, med tanke på vad han sa.

Det är i alla fall kongresstider. Då är det viktigare att synas än att se. Så Damberg talade också han om segregationen, och vad den beror på.

Den beror på att ”för många invandrare har bosatt sig i samma områden”.

Det är dumt, där håller Damberg med Liljeberg, att inte alla människor anstränger sig så de kan köpa villa. För ”om man hela tiden fyller på med migranter i vissa områden så växer problemen över tid”.

Därför, säger Damberg, ska vissa människor inte få komma till Sverige alls och om de ändå kommer hit så ska han se till att ”inte vissa bostadsområden ska ta hela smällen”.

Inte genom att bygga blandat förstås. Det vore ju vad Liljeberg kallar ”påtvingad integration”. Nej, istället ska de som kommer spärras in på ”mottagningscentraler” tills de kan ”flytta ut i samhället på ett ordnat sätt”.

Så kan Damberg ta Liljeberg i hand. Han vill inte heller se, och orkar inte förmå någon annan att se, att segregation inte handlar om att människor väljer fel adress om de inte blir ”utslussade på ett ordnat sätt”. Utan om hur bostäder byggs och har byggts, och om ojämlikhet och klassklyftor.

Om sådant där komplicerat som det krävs en rörelse för att förändra. Kanske en rörelse som förenar sociala krav med demokrati. Undrar om Damberg har sett en sådan?