Med ett stigande bensinpris (ett literpris på över 17 kronor just nu), och hot om att det ska stiga ännu mer framöver har det återigen uppstått någon form av debatt om bensinpriset. Intresseorganisationen ”Skattebetalarna” dundrar om dubbelbeskattning och i allt från Sveriges radio till Aftonbladet och Expressen hörs snyftreportage om enskilda människor som drabbas. Sverigedemokraterna och Moderaterna har lovat en sänkning av skatten och plötsligt hörs debatter mellan miljöpolitiska talespersoner i Sveriges radio.

Förvisso är det sant att ungefär 60 procent av bensinpriset är skatt, men det är, som alla förstår, inte regeringen som höjt priset med ”200 kr sen årskiftet”, utan det vi ser är att efter ett och ett halvt år med pandemi, och alldeles för lågt pris på bränsle, har efterfrågan ökat och priserna är tillbaka och lite över de för låga nivåer vi hade innan pandemin.

När Moderaternas Niklas Wykman får svara på frågan i Studio ett om varför man bara vill sänka priset med en krona, svarar han att det är en avvägning, där man ställer klimatet mot enskilda människors behov. Hade vi haft ett fast pris på bensin hade det gått att förstå argumentet. Men i ärlighetens namn hade vi ju samma rubriker när det var en krona billigare för två år sedan. Han kallar det ”seriös moderat politik”, men det är populism i sitt esse.

Att vara på gränsen till att klara sin ekonomi är jobbigt (oavsett om man har bil eller inte), där kan ett ökat bensinpris kännas som ett slag i magen och det är ett problem vi behöver ta på allvar. Men lösningen på det kan inte vara att fortsätta direktsubventionera deras utsläpp. Tvärtom.

Människor som är fattiga behöver pengar för att klara sina dagliga utgifter, men att välja bort bilen måste alltid vara en fördel även för dem. Då finns det betydligt bättre sätt att fördela om pengar från rika till fattiga än att ge de fattiga sänkta bensinkostnader.

Oavsett om man vill rikta insatserna till alla, i form av helikopterpengar, eller om man vill specifikt rikta in sig på dem med låga inkomster, genom till exempel negativ inkomstskatt, eller höjda grundavdrag i vissa delar av landet, är det betydligt bättre system än ett där man direkt subventionerar deras utsläpp. Om man får pengarna i handen istället för i lägre bensinpris finns det alltid ett tryck där det blir allt mer lukrativt att välja cykel, elcykel, moppe, elbil, liten bil eller till sist om inget annat är möjligt, en bränslesnål bil. Får man pengarna i form av subventionerat bränsle finns det trycket inte alls.

Det är också där det faller med svulstiga bonus malus-system. Bilen har utsläpp vid huvudsakligen tre tillfällen, det är när den byggs, när den drivs fram och när den skrotas. Den som väljer att köpa en ny elbil gör inte världen en större tjänst än den som väljer att börja cykla till jobbet. Samma sak med stödpaket till elcyklar, det är förvisso bättre att man cyklar med en elcykel än att man kör en Zoe (liten elbil), som är bättre än att man kör bensinslukande bil, men bättre än en elcykel är en vanlig cykel.

Om vi vill möta klimathotet, på riktigt, då måste priset upp ännu mer, så pass mycket att det faktiskt förändrar vårt sätt att leva, att det bryter våra vanor. Det kommer kosta, det kommer kännas att ställa om, för vi måste ändra hur vi beter oss. Vi spenderar som om vi hade 4 jordar till vårt förfogande, vi kan inte tro att omställningen kommer gratis.