Att lämna glödlampor till återvinning i en svensk stad kan vara så bökigt att man ger upp och tar hem glödlamporna istället. Och då blir det ju ingen återvinning, fast vi så gärna vill, skriver Lena Bjärskog. Hon anser att vi borde lära oss av Storbritanniens och Nederländernas sätt att hantera återvinning.
Häromdagen försökte jag återvinna glödlampor i Stockholm. Trots 270 högskolepoäng, svenska som förstaspråk och diverse googlande lyckades jag inte.Den här texten ska inte handla om detaljer, men vi kan börja där.
Jag och min kompis hittade till slut en återvinningscentral för glödlampor, där behövdes en telefon för en kod till en lucka. Men luckan var trasig och folk hade hängt sina påsar med farligt avfall där. Vi försökte felanmäla med det gick inte. Sopstationen var överfull. Min kompis tog med sig mina glödlampor hem. Vi skrattade.
När jag är i Dalarna är det inte mycket bättre. Man behöver numer ta sig 16 km för att slänga en soppåse. Det är 30 minuter i bil fram och tillbaka, 1,5 timme på cykel eller sju timmar att gå.
Att det ser ut så här i Sverige är verkligen konstigt, med tanke på vår stora vilja att återvinna.
Hur ser det ut i andra länder då? I Amsterdam har återvinning blivit en växande jobbsektor. Där återvinner man bland annat textilier i stor skala, framför allt denim (jeans). Bomull kräver extremt mycket vatten vid tillverkning och bidrar sedan till stor del av de partiklar som återfinns i våra hav.
Lösningen i Amsterdam är en del av den så kallade ”doughnut-modellen”, en ekonomisk modell för att göra städer cirkulära, skapad av den brittiska nationalekonomen Kate Raworth.
Modellen är ganska ny men kan anpassas för varje region. Målet är att så mycket som möjligt av produktion, konsumtion och återvinning ska ske inom samma region, stad eller stadsdel. För att minska resandet, kan arbetsgivare till exempel anställa personal som bor nära arbetsplatsen. Men just den delen kanske vi ska undvika i det segregerade Sverige?
England ligger också långt fram i omställningsarbetet till en ny ekonomi. En av världens främsta plattformar för alternativ ekonomi som heter Wealliance utgår därifrån.
Vad har då Nederländerna och England gemensamt? En sak är att de är två av historiens främsta kolonialstater. Varför ligger de så långt fram i den ekonomiska omställningen nu?
En teori är väl att skuldkänslor och medvetenhet om den egna historien motiverat folk att göra bättring. Att vilja ta något slags ansvar för vad tidigare generationer orsakat. Tyskland lägger fortfarande pengar på projekt inom försoning och kunskap efter Förintelsen.
Men historien har kanske givit Nederländerna och England ett ekonomiskt självförtroende som är viktigt på ett nytt sätt nu. Det var i princip dessa länder som lärde Sverige att utnyttja våra naturresurser när de grundade sina kolonier. Om vi lärde av dem då – varför ska vi inte lära av dem nu, när drivkraften istället är god?
Små ekonomier som Sverige har mindre spelrum och trygghet vid kriser som finanskrasch, pandemi eller klimatomställning. Därför borde det vara extra viktigt att tänka brett och inte hamna efter. Men tyvärr verkar gamla ekonomiska lösningar dominera vårt tänkande, vilket syns i fokuset på Northvolt och Cementa.
Jo visst, vårt industri- och exportarv måste så klart ställas om, men det räcker inte. Vi måste våga titta på hur vi även kan infoga krympande ekonomisk aktivitet i olika sektorer, minskad produktion och ökade cirkulära lösningar. Alla sociala jobb är dessutom gröna. Återvinning borde vara en självklar industri i en modern ekonomi.
