Jag vet inte hur det hela började. Jag är inte ens säker på att det hade en början. Det kanske fanns här hela tiden. Som en pyrande glödbrand, djupt där nere bland rötterna. Jag antar att vi var för arroganta eller för upptagna med att släcka bränder någon annanstans.

Från högerhåll påstår man som vanligt att man inte längre känner igen Sverige. Det har de påstått sedan Olof Skötkonungs dagar, men i en mening har de kanske en poäng, om än omedveten. Oavsett mot vilken tid man tittar, har ömsesidig respekt och måttfullhet varit ett utmärkande drag i svensk politik. Lösningarna på våra problem har så gott som alltid bestått av samförståndslösningar. Det är på gott och ont, men det civila debattklimatet har besparat oss många bekymmer.

I det Sverige jag växte upp i tillhörde det allmänt, äktsvenskt folkvett att inte hota någon till livet. Det var osvenskt att kalla någon för något de inte ville bli kallade, det var bara sånt man inte gjorde i här i landet. I alla fall inte öppet.

Men om vi ska bedömas efter de spår vi lämnar efter oss på sociala medier i dag – och i synnerhet spåren av dem som påstår att de inte längre känner igen Sverige – riskerar vi att framstå som ett folk som det inte längre går att ha i möblerade rum. Vad de flesta skulle kalla helt normal hyfs har blivit godhetsnarkomani och PK.

Vi har blivit en skara nervvrak som gärna tar klivet ut i avgrunden, som bakom en ryggradslös anonymitet och i brist på normala umgängesvanor eller meningsfulla relationer odlar de mest primitiva föreställningar, varav de flesta ifrågasätter människolivets okränkbarhet. Debattklimatet har blivit så grundligt infekterat, så befriat från all värdighet att det är svårt att tro att vi på något sätt skulle vara färdiga med de idéer vi trodde att världen gjorde upp med under Nürnbergrättegångarna.

Det ångar av hat, hot och fördolda folkmordsidéer. Rösterna ploppar upp som kommentarer till inläggen från de mer slipade ”svenskvännerna”, och trots att de senare aldrig har något vänligt att säga om vare sig Sverige eller dess invånare, tar de förra ett steg till och förgiftar det mesta av just Sverige.

Det är inte heller särskilt svenskt. Hur kunde vi tappa huvudet så fort? Detta vänliga lilla land.

Det sägs att det är först när vi står framför avgrunden som vi inser vad som håller på att ske och att det är just när vi inser vad som håller på att ske som vi begriper att vi måste ändra på något. Jag hoppas att det är sant, för även om jag inte vet hur det började inser jag hur det kan komma att sluta.