– Det är som ett lyckopiller, man känner sig väldigt fri, säger Julia Lazaridi.

I den amerikanska författaren Elizabeth Gilberts bok ”Stor magi”, om att våga leva ett kreativt liv, berättar hon om en kvinna som vid 40 års ålder plockar upp sin barndomspassion för konståkning. Inte för att träna 20 timmar i veckan och satsa på att bli proffs, utan för att det fyller henne med glädje att glida ut på isen några morgnar varje vecka.

I Tumba ishall har Botkyrka konståkningsklubb en stående träningstid för vuxna nybörjare på söndagskvällar. Ett gäng kvinnor samlas i ett omklädningsrum där det luktar svagt av svett och kylslagen luft. De snörar på sig skridskor och skydd för ett lektionspass på isen. En av dem är 46-åriga Julia Lazaridi.

– Jag fick aldrig chansen som barn och när min dotter började med konståkning kände jag att nu kan jag inte hålla mig längre, säger hon.

Men första lektionen var en katastrof. Jag var en tant som inte kunde ta mig någonstans.

I rullstol

Gruppen har funnits i lite mer än fyra år och är indelad i två nivåer, en för dem som har åkt ett tag och en för totala nybörjare. Längtan efter att få kroppen och huvudet att samarbeta i olika rörelser över isen binder dem samman.

– Konståkningen har fått mig att våga göra saker jag trodde var omöjliga och jag har fått vänner för livet här. Vi träffas även privat, säger Magdalena Kornacka, 43, som var en av dem som frågade om det fanns möjlighet att träna konståkning även som vuxen nybörjare.

De pratar uppsluppet, huller om buller och lite i munnen på varandra. Julia Lazaridi rullar en brödkavel fram och tillbaka över benen i ett försök att stretcha benhinnorna. Magdalena Kornacka gör knäböj för att värma upp och Cindy Gaude, 29, sätter tejp där kroppen behöver förstärkning.

– Jag är en trasig människa, så jag behöver tejpa mina knän och bära ryggkorsett för att kunna stå på isen. Konståkningen är min sjukgymnastik, säger hon.

Cindy förklarar att en bindvävssjukdom gör att hon utanför isen sitter i rullstol.

– Jag känner mig fången i min kropp, men på isen behöver jag inte ta i lika mycket. Man kan glida en meter nästan utan att anstränga sig alls. För mig är konståkningen mer psykisk än fysisk.

Böja benen

Konståkning tränar balanssinne, benstyrka, rörlighet och koordination.

– Du måste vara närvarande. Koncentrerar man sig inte ligger man på isen, säger Magdalena Kornacka.

Det svischande ljudet från skenornas skär blandar sig med de gamla powerballaderna som strömmar ur högtalarna. Tränaren Jozef Hornak står i mitten och instruerar deltagarna om vilka rörelser de ska öva på.

– Det är svårt att få vuxna att böja på benen, men det är en av de viktigaste sakerna i konståkning, säger han.

Kan vem som helst lära sig?

–Ja, i princip. När man är över 40 år blir det lite svårare, men det går. Mest handlar det om att klara av rädslan.

För den som vill utvecklas snabbare är det bra att komplettera träningen med exempelvis balett och yoga, tipsar Jozef Hornak. Själv växte han upp i det forna Tjeckoslovakien och började med konståkning som elvaåring, vilket anses sent för den som ska elitsatsa. I dag är han 70 år och har lämnat tävlingsåren bakom sig, men älskar fortfarande att stå på isen.

– Vill du få bättre balans, lite snyggare gång och snyggare rörelser? Varsågod och börja med konståkning, säger han och fortsätter: Det stärker också självkänslan. Det är en ganska svår idrott och när man behärskar det växer man.

Alla ramlar

Konståkning består av stegkombinationer, hopp och piruetter, men börjar förstås med skridskoskola. Jennifer Doss Liljegren, 40, tar sig fram i ett slalomformat mönster genom att spänna bålen och armarna. Det är hennes andra lektion.

– Just nu är allting läskigt, jag är livrädd för att ramla, särskilt för att slå i svanskotan.

Hon har köpt varmfodrade löpartajts och samlat håret i en lång fläta, bär hjälm och har svarta vantar med glitterprickar på.

– Jag har försökt få mina barn att börja, sedan kom jag på att det kanske är jag som vill. När jag åkte härifrån förra gången var jag så uppåt. Jag har räknat ned, dag för dag, och väntat på att det ska bli söndag igen.

Magdalenas fötter försvinner från isen och plötsligt ligger hon pladask på rygg. Att ramla ingår.

– Man ska slänga sig ner på isen som en pannkaka. Om man försöker rädda situationen blir det bara värre, säger Cindy.

De övar på hopp och piruetter, tar bakåt- och framåtskär, faller ibland, reser sig igen. Magdalena Kornacka lyser när hon pratar om sin hobby:

– Nu finns det verkligen möjlighet att åka som vuxen på ett sätt som det inte fanns för tio år sedan. Har du drömt om det, prova! säger hon.