Vi pratar ofta om konsumentmakt som en väg till omställning. Att konsumenten ska sätta tryck på dem som producerar varorna, så att de blir mer hållbara. Ju mer konsumenten uttalar vad den behöver, och ju oftare det upprepas, desto bättre. Så tänker många av oss.

Samtidigt är många producenter delar av stora globala koncerner som knuffar världen i en helt motsatt riktning. En prispressad och miljöbelastande verklighet som ofta betyder undermålig kvalitet. Konsumenten blir inom denna tankemodell en broms, en som stretar emot, i ett försöka att nå hållbarhet genom konsumtion. En hållbar värld kan uppnås genom att vi köper ”rätt”.

Men vi är många nu, som inser att detta inte leder rätt. Att denna taktiken snarare stärker marknadskrafternas dynamik. Hur mycket vi än stretar och fäktar åt andra hållet, så ökar materialutvinningen ur Moder Jord. Vi blir mer och mer beroende av producentsystem som avrättar ekosystem och sliter sönder jordskorpan i en rasande hastighet, accelererar globala varuflöden och släpper ut skit som aldrig förr. Det är bara det att det inte sker hos oss så mycket längre.

Så vad är då bekymret med den tankemodellen, och vad har vi för alternativ?

Jag menar att få verkligen pratar om det verkliga problemet. Att konsumenten är slav under pengamarknaden, och att allt som vi behöver alltid är utbytbart mot pengar. Att konsumenten ”tycker till” och ”påpekar”, och själv förväxlar detta med att faktiskt konkret ta ansvar. Att pengar påstås vara den enda godtagbara måttstocken på värde. Att konsumenten är norm. Och inte minst – att vi definierar hållbarhet helt galet.

Jag brukar själva använda den hederliga gamla termometern som en enkel måttstock för att prata om hållbarhet. I den nuvarande tankemodellen har vi det globala industrisamhället som sätter hållbarheten på minus. Just nu är det ordentligt kallt på planeten, –40°C kanske? Livet fryser. Men om vi sätter press på de globala producenterna så kanske vi kan närma oss värmen, och idén berättar för oss att om vi bara är riktigt duktiga så kan vi nå ±0°C. Men denna modellen visar egentligen bara en sak – att vi arbetar mot naturliga mönster.

Naturliga system bygger hållbarhet på helt andra sätt. Genom att hela tiden skapa ökad komplexitet, mångfald och stabilitet bildar de ett försörjningsystem som kan buffra mer och mer vatten, energi och näring. Och ju mognare ekosystemen tillåts bli, desto mer energieffektiva blir de. De levererar ett större överskott som vi kan skörda mer av, ju mer vi tar hand om platsen.

I den tankevärlden är vi istället hela tiden på plus. Det är mer eller mindre varmt hela tiden. En behaglig temperatur, +25°C ? Vi skördar av det naturliga överskottet. Och det är inte genom ett flöde av pengar. För det finns faktiskt bara ett enda flöde. Och från det får vi allt vi behöver. Det är solenergi som den naturliga världen tillgängliggör för oss, genom en mångfald av olika kretslopp i samspel. Vatten, näring, skydd för väder och vind, värme, luft att andas. Allt kommer till oss på det sättet. Grundbehov, för att vi ska kunna skapa samhörighet, tillhörighet, god hälsa, vänskap, intimitet, respekt och självförverkligande. Utan att den naturliga miljön eller våra medmänniskor ska komma till skada.

Men det finns ett kriterium. Det får vi bara om vi alla tar hand om de naturliga systemen. När vi slutar tro att en hyperindividualiserad konsumentmakt är lösningen. När vi istället går från att vara konsumenter till att bli medproducenter med ansvar för den verkligheten vi behöver se. När vi tar ansvar för de naturliga kretsloppen på riktigt. När vi lever regenerativt och agerar i samspel.

Var kommer mitt kranvatten ifrån? Vem odlar maten jag äter? Kan jag hitta odlingar närmare, och hjälpa till där och ta ansvar? Hur är mitt hus byggt, och var kommer materialen ifrån? Finns det något bättre material i närområdet? Vilket energislag värmer mitt hus och min mat? Finns det någon bättre energikälla i närheten som jag kan vara med och ansvara för? Vilka kooperativa och kollektiva organiseringsformer har jag i min närhet? Hur kan vi tillsammans gå från att vara konsumenter, till att i högre grad bli medproducenter?

Där är stigen. Då går vi.