När jag blev politiskt aktiv på mitten av sjuttiotalet var nazister någonting som det stod om i historieboken. Mina lärare på skolan, mina och mina kompisars föräldrar och alla andra vuxna var unga under andra världskriget. Även om Sverige var tämligen flata mot Tyskland och även om antisemitismen var tämligen välspridd i samhället insåg de flesta att Hitler och hans anhang var ovanligt vidriga typer.

En och annan skinhead dök upp under punken. De blev ett litet gäng som lallades med på Fryshuset i Stockholm, jag hade lite yngre kompisar som långsamt gled från punk och anarki till rakade huvuden och rasism. Ilskan var densamma, bara riktad åt ett annat håll. Fel håll.

En klasskompis på högstadiet såg att en norsk lärarvikarie hade amerikanska flaggan på sina skor och klev fram och hälsade ”Heil Hitler!” Med armen uppe i luften och allt. För ett ögonblick såg vikarien ute att vara på väg att klappa till min kompis, inte konstigt eftersom han levt under tysk ockupation stora delar av sin ungdom.

Vikarien svalde ilskan efter att har vrålat några svordomar och satte sig ner med några av oss och förklarade. Inte för att det saknades information om kriget och nassarna, men att få en personlig berättelse så där var stort, viktigt.

Det är en sak att ha konservativa åsikter eller vara tveksam eller till och med kritisk till olika andra kulturer och religioner. För mig är det meningslöst att försöka förstå människor utifrån kollektiva etiketter, ofta påklistrade av någon annan än dem själva, men också jag förstår ju människor utifrån deras tillhörighet, också. Jag menar, jag tycker verkligen att fascism är ondska och att den som tillhör en sådan rörelse låter sig lånas till ondska. Men det är en annan sak än att inte se djävulen i det man tror på.

Det är en sak att utmana ingrodda föreställningar, kritisera det bestående eller bara vara politiskt obstinat. Många till vänster om mitten sysslar ju med sånt. Det är en annan att bli anhängare av en ideologi som har provats i verkligheten och som då fick fruktansvärda konsekvenser.

Det som förvånar mig mest med SD.s framgångar är att så många vägrar se det där. Att så många sväljer uppenbara lögner, som inte ens håller ihop i sig själva är skrämmande. Fascismen och nazismen bygger bara på en enda sak. Viljan till oinskränkt makt hos en liten grupp. De skiter i dig. De skiter i demokratin, lagen, kyrkan och staten. De skiter i allt, utom sin egen makt.

Principerna är underordnade och kan bytas ut vilket ögonblick som helst.
Kanske är det det som gör det hela så bedrägligt. Men den som inte har några principer kan ljuga och sprida falska rykten hur mycket som helst och behöver aldrig stå för sina åsikter. Donald Trump stod i dagarna inför en stor publik och hävdade att han visst vunnit mot Biden, trots att ännu en rapport om att han inte gjort det offentliggjorts. Alla kan när som helst kolla såna påståenden, inte minst på internet, men många som hamnat i högersekternas våld gör inte det. Medvetet och frivilligt.

SD gillar att ta en offerroll. Svenskar är förföljda. SD är förföljda. Alla andra ljuger. Ingen vill se sanningen i vitögat, men Jimmie vågar tala klarspråk. Och människor tror på eländet trots att det är uppenbart att det är ren dynga. Precis samma sak som med nazisterna.

Jag tror att SD har nått ungefär så höga siffror som de kan få. Skulle misstänka att de hamnar som i förra valet i nästa, om det inte händer något. De kan aldrig komma till makten på egen hand. Fascister gör inte det. De kuppar sig fram. Manipulerar andra partier. Deras förakt för demokratin gör att de har händerna fria att göra precis vad som helst. De har ju rätt i sak, varför ska de låta det liberala rättighetssamhället hindra dem?

Att ta makten med våld är knappast möjligt i Sverige i dag. Däremot verkar den andra vägen, manipulation, vara på god väg att lyckas. M och KD är redan på. De har valt väg. Liberalkonservativ betyder numera reaktionär och kristdemokrat, ja, de är ju varken särskilt kristna eller demokratiskt sinnade längre. Det är en sak att vi har nazister i riksdagen, det är en annan när det finns tillräckligt med folk där som är beredda att låta dem sitta i regeringen, eller till och med leda den. Och det konstaterar jag sakligt. Men jag borde vara rädd.

I och för sig tror jag att en sån regering skulle braka ihop innan den hade kommit igång. Förutom det reaktionärt småsinta och den rena rasismen har de inte mycket gemensamt. Inte många åsikter som egentligen går att förena. Bara hatet. Föraktet. Och det är grejer som är svåra att bygga en långvarig relation på.

Men så går det ju inte till. Fascister som kommer till makten sitter inte lugnt i båten och samarbetar snällt med andra partier. De ser till att bli ensamma på täppan. Ingen kan lura i mig att SD inte är förmögna till sånt. Den som lyssnar på diskussionen i partiet i olika forum på nätet och läser nyheter om SD-politiker med uppenbara nazist-sympatier fattar snabbt det.

Det finns en sådan våldspotential till vänster också. Människor som är beredda att försvara demokratin, också med våld om det krävs. En fascistisk regim som börjar tumma på demokratin kan snabbt förvandla vårt land. Nej, jag tror det är rätt få poliser och militärer som skulle ställa upp mot demokratin, men kanske tillräckligt många. Och i Tyskland utövades mycket av våldet av inofficiella beväpnade grupper som stod nazisterna nära. Jag är övertygad om att vi skulle få se såna här också. Det finns en massa skjutvapen i vårt land, lagliga och olagliga.

Kanske tar jag i. Kanske är jag löjlig. Men. När jag var fjorton skulle tanken på att ett nazistparti skulle hamna i riksdagen vara löjlig. Det går inte att veta. Det går aldrig att veta utan historiens facit i handen. Då säger självbevarelsedriften att det är bäst att vara på sin vakt i alla fall. Vilket jag blir mindre och mindre. Dessvärre.