Svenska FN-förbundet lämnade i veckan in en namninsamling med 20 000 underskrifter till regeringen. Uppropet Rasistfritt Sverige kräver hårdare tag mot rasistiska organisationer.

Delar är rimliga och viktiga påminnelser om att det går att göra mer för att ingripa vid brott mot existerande lagstiftning, och se till att tillstånd för sammankomster och demonstrationer prioriterar omgivningens trygghet.

Jag ser personligen inte varför man så sällan flyttar till exempel nazistiska demonstrationer till områden med färre människor i rörelse, så att de är lättare att kontrollera och utgör mindre risk för personer som passerar dem. Den typen av proaktiva lösningar känns både som en tydlig politisk markering om det är vad man är ute efter, och något som kan bespara samhället både kostnader och lidande.

FN-konventionens artikel 4b, som förespråkar förbud mot rasistiska organisationer, är jag mer tveksam till. Den inställningen delar jag med Sveriges riksdag, som är splittrad i frågan.

Bortsett från värdet av åsikts- och föreningsfrihet behöver vi nämligen se till faktiska effekter. Om de inte existerar är det onödigt att ens gå vidare till att diskutera liberala eller demokratiska värderingar, då lagstiftning ska fylla ett praktiskt syfte.

Argumenten för ett förbud är inte, i mina ögon, särskilt övertygande. Man hänvisar till att det ska ha gjort stor skillnad i Finland, som förra året till slut förbjöd den finska grenen av Nordiska motståndsrörelsen. Mitt motargument skulle vara att det är självklart att en organisation som blir olaglig kommer att minska sin verksamhet, om inte annat i det offentliga.

Även om jag tror på att begränsa rasisters möjligheter att göra skada, har jag inte sett övertygande bevis på att organisationsförbud skulle åstadkomma det. Jag har särskilt svårt att tro att det skulle göra skillnad på makronivå, nu i interneteran.

Personerna som stormade Kapitolium i januari var inte en del av en gemensam organisation, även om de sympatiserade med samma politiska ideologi. Det var inte heller personerna bakom den absoluta majoriteten av högerextrema terrorbrott, som de på Utøya eller i Christchurch.

Kombinera det med att livscykeln för de allra flesta rasistiska organisationer inte är särskilt lång, och medlemmar tenderar att röra sig mellan dem (påfallande ofta efter tjafs om flickvänner), så känns förbud mot enskilda organisationer ännu mer svajigt.

Det må vara obehagligt när ett gäng lönnfeta män med slipsen på sniskan trampar ned för Storgatan och skriker om folkförrädare, men de är inte det enda, eller ens det största, problemet. Dem går det ju ändå att skratta åt.
Det är svårare att skratta åt det breda politiska stöd, om än i mellanmjölkstappning, som ger dem självförtroende nog att utsätta sig för den typen av åtlöje. Samma löst sammansatta åsiktsmiljöer som, i extrema fall, kan radikalisera ensamma individer till att ta till våld mot oliktänkande.

Lagstiftning finns redan för att lagföra hatbrott, och verkar tillämpas ganska sparsamt även i miljöer online som piskar upp rasistisk ilska. Kanske vore det smartare att börja där.