DEBATT De stater som undertecknat Parisavtalet har skyldighet att leva upp till alla de krav och intentioner som finns i detta, bland annat det så kallade globala rättviseperspektivet för utsläpp av koldioxid: den som släpper ut mest ska också minska mest. En rimlig tolkning av detta för Sveriges del är att ta ansvar för så mycket av världens utsläpp som svarar mot vår andel av Jordens befolkning. Sverige bör därmed budgetera för en dryg tusendel av de globala utsläppen av växthusgaser.
Parisavtalet kräver noll utsläpp 2050, medan Sverige satt upp ett skarpare mål: netto noll utsläpp år 2045. Ett huvudredskap för att nå detta mål är elektrifiering av energisektorn med i huvudsak vatten-, vind- och solkraft. Därvid kommer det årliga elbehovet att öka från cirka 130 till bortåt 300 miljarder kWh.
Samtidigt kommer den svenska energimixens koldioxidutsläpp att öka från 6,5 till minst 10 gram koldioxid per kWh, när enligt planerna kärnkraften fasas ut. Enbart från egen elproduktion kommer därmed Sverige år 2045 att ha utsläpp på cirka 3 miljoner ton koldioxid per år. För att nå nollmålet måste det därför finnas kolsänkor, som kan kompensera inte bara för dessa utsläpp från elproduktionen utan även för andra eventuella utsläppskällor.
Var finns då dessa kolsänkor? Tekniska lösningar för lagring av koldioxid kräver användning av energi. Därmed lämnar de – precis som elproduktionen – efter sig en koldioxidskuld, som de facto stjälper möjligheten att nå netto noll.
Återstår bara skogen att utnyttja som eventuellt hållbar kolsänka. Men hälften av jordens ursprungliga skogar är redan borta och resten fortsätter att försvinna genom kalhuggning, bränder, ras, monokulturer och minskad mångfald i en sådan takt att adekvat återväxt – fotosyntes – inte har en chans att hinna med. Det tar hundratals – kanske tusentals – år för en skövlad skog att återfå full lagringskapacitet.
Att likt Sverige arbeta efter tesen att just svensk skog är både förnybar och en kolsänka är helt sonika ett brott mot Parisavtalets globala rättvisekrav. Oavsett vad svenska politiker och företrädare för skogsbolagen – mot bättre vetande – hävdar. Därmed står det klart, att Sverige måste hitta en helt ny strategi i klimatomställningen.
Världens utsläpp av växthusgaser är nu runt 55 miljarder ton om året, varav Sverige som vi sett har att svara för cirka en tusendel. För att uppfylla Parisavtalets krav på halvering av utsläppen till 2030 betyder detta att Sverige måste minska sina koldioxidutsläpp med nästan sex miljoner ton om året de närmaste tio åren. Det brinner i knutarna. Därför måste det vara definitiva minskningar av utsläpp i realtid och inga drömprojekt, som bara skjuter kompensationen för utbyggnadens stora utsläpp framåt i tiden – för kommande generationer att ta hand om.
Så därför, bygg till exempel inga höghastighetsbanor för tåg, inga nya tunnlar och inga fler elslukande serverhallar (med dieseldrivna reservaggregat) för de stora it-bolagen. Återupprätta istället skogen till en hållbar kolsänka med stor mångfald och plantera maximalt med träd även i stadsmiljö.
Ett huvudverktyg i den nya politiska strategin skulle kunna vara att införa en väl underbyggd koldioxidskatt, så kännbar att den direkt åstadkommer minskade utsläpp. Statens intäkter från koldioxidskatten används lämpligen till att mildra effekterna för de som drabbas hårdast av den nya pålagan. Så som vi nu gör med drabbade av pandemin. Konstigare än så är det inte att leva upp till Parisavtalet.
