Lille krigsbarn, hvor går du hen? / Øst eller vest? / Hvor i verden tror du, du finder en ven? / Lille krigsbarn, hvad passer dig bedst? / Et hullet tæppe? / En krydsfinerskiste? / En redningsvest? / Lille krigsbarn, hvor vil du dø? / Hvor bomberne falder / eller i åben sø? / Lille krigsbarn, hvor vil du hen? / Vælg selv. Bare vi aldrig / skal se dig igen.

Dikten ovan heter Vuggevise (Vaggvisa) och skrevs av den danska poeten Henrik Nordbrandt år 2015, mitt under det som kommit att kallas flyktingkrisen, fast den så klart borde kallas krigskrisen. Den lästes upp i danska Folketinget den 6 maj i år, när förslag L 226 debatterades av riksdagspartierna. 

Förslaget, som senare klubbades igenom den 3 juni, går i korthet ut på att ändra asyllagen så att det finns juridiskt utrymme för att ingå avtal med ett tredjeland om att Danmark kan uppföra läger där, som de människor som sökt asyl i Danmark får bo i tills deras asylansökan är behandlad. Om de beviljas asyl ska de dock inte förflyttas till Danmark utan överföras till FN:s flyktingläger. Det finns inte något avtal om allt detta på plats än, men samtal med Rwanda har inletts. 

För en svensk kan det kanske verka förvirrande att ett sådant förslag lades av Socialdemokraterna, och att partiet som använde ovanstående dikt som motivering till varför de inte kan stå bakom det var de danska Kristdemokraterna. Ännu mer förvirrande kan det vara att försöka förstå Socialdemokraternas retorik när de försvarar sitt förslag, som de kallar humant och rättvist.

Mycket av debatten i folketinget den där dagen i maj kretsade nämligen kring att stoppa människosmugglarna, och det faktum att människor dör på Medelhavet togs upp flera gånger. Detta måste få ett slut, sades det, och det håller så klart alla med om. Det är dessutom orättvist att bara människor på flykt med ekonomiska resurser har möjligheten att ta sig till Europa för att söka asyl med hjälp av smugglarna, medan de fattiga blir fast i närområdet. Även detta är så klart lätt att hålla med om. 

Sedan blir det dock krångligare att förstå logiken. För lösningen på problemet med människosmugglarna är enligt S att helt enkelt göra det så otroligt oattraktivt att söka asyl i Danmark att ingen flykting ens skulle komma på tanken att försöka ta sig dit, varken fattig eller rik. Den danska invandrings- och integrationsministern Mattias Tesfaye (S), vars far för övrigt är från Etiopien, sa rakt ut i debatten att de med detta förslaget vill ”ödelägga incitamentet att söka asyl i Danmark”.

Till saken hör att det fortfarande enbart ska gå att söka asyl om man är på plats i Danmark, det ska inte finnas någon möjlighet att göra sin asylansökan någon annanstans, exempelvis i närområdena. Och ”varför skulle någon betala en massa pengar för att åka till Danmark och söka asyl när man vet att man direkt blir flyttad till ett asylläger i Rwanda?” frågade Tesfaye retoriskt från talarstolen.

Mycket kritik kring förslaget uppkom i debatten, bland annat att det är oetiskt att placera flyktingar med potentiella asylskäl, exempelvis på grund av deras sexualitet, i länder där de mänskliga rättigheterna inte kan garanteras. Men ett argument saknades helt, och just avsaknaden av det underminerar hela argumentet om att förslaget skulle vara humant och hjälpa mot problemet med människosmugglare, nämligen att inga andra länder i Europa har samma regelverk.

Så antingen försöker danska Socialdemokraterna påbörja en dominoeffekt där alla europeiska länder i princip avskaffar asylrätten, eller så är de fullt medvetna om att människosmugglingen bara är ett retoriskt försök att dölja att deras förslag inte alls är framlagt av omtanke om flyktingars väl och ve. Tvärtom är det djupt egoistiskt och osolidariskt, mot såväl människor på flykt, resten av Europa, och mot de länder som de nu vill betala för att förvara de personer som Danmark enligt internationella överenskommelser faktiskt har ansvar för. Motsatsen till humant och rättvist, med andra ord.