Som om det inte redan hade varit övertydligt berättar Ulf Kristersson vad han tänker göra om han någon gång får bilda en regering. Han tänker ge Jimmie Åkesson inflytande över migrationspolitiken eftersom han menar att invandringen ”har blivit en belastning”.

I vintras var det Jimmie Åkesson som använde det uttrycket. Då höll Kristersson med i sak, han tyckte också det var för mycket invandring, men att man inte skulle tala om människor som en belastning. Nu har han gjort sig av med den spärren.

Det han talar om är sociala problem. Resultatet av just sådan politik som han vill se mer av, för det handlar i grund och botten om klyftor och ett samhälle som vill disciplinera människor till lydnad istället för att ge alla goda förutsättningar att leva tillsammans. Det är därför han söker sig just till Jimmie Åkessons parti. För att slippa ta tag i problemen.

Det finns ändå en skillnad. Fortfarande. För Moderaterna handlar det om ett desperat försök att finna fler röster till sitt regeringsalternativ i de främlingsfientliga vatten som borde vara utfiskade för länge sen. Säkert vill Ulf Kristersson passa på medan såren efter de senaste veckornas skjutningar fortfarande är öppna.

För Sverigedemokraterna är våld, brott och sociala problem en förevändning. Deras migrationspolitik stannar inte vid att kasta ut brottslingar och stänga gränsen för flyktingar. De söker redan acceptans för att skicka ut människor som har permanenta uppehållstillstånd. De har redan talat om att göra skillnad mellan svenska medborgare och att kasta ut folk av anledningar som att de ”inte är lojala mot Sverige”, som de kallar det. Kasta ut oliktänkande, med andra ord.

Kommer Moderaterna att släppa spärrarna mot de delarna av den fascistiska politiken också? I blind desperation? Det borde de inte göra, det borde gå emot deras ideologi. Men frågan är hur länge de låter sig hindras av den.