– Jag hoppas att snödroppsfält uppstår i Sverige så småningom, säger författaren och fotografen Elisabeth Svalin Gunnarsson som berättar hur galantofili kan drabba var och en.

I blomknoppen är det några grader varmare än i omgivningen, och i växtsaften finns ett ämne som gör att den inte sprängs sönder av kylan. Därför har snödroppen förmågan smälta sin väg upp genom snön. Så här års kan tanken på den få oss att längta efter ljuset i mörkret, efter det som spirar, efter liv. Allt det där symboliserar den vita, lilla blomman.

En som har beskrivit den är Louise Glück, Nobelpristagare i litteratur 2020. Hon skriver i dikten ”Snödroppar” om blomman som inte förväntade sig att vakna igen efter att ha legat i träda hela vintern. Två snödroppsälskare, så kallade galantofiler, blev alldeles till sig när beskedet om Nobelpriset kom och Louise Glücks dikt lästes upp i Sveriges Radio.

– Gunnel och jag skuttade runt i våra respektive hem. Vi blev överlyckliga, säger Elisabeth Svalin Gunnarsson.

Gunnel heter Carlson i efternamn. Hon och Elisabeth står var för sig bakom ett ansenligt antal trädgårdsböcker och de har även profilerat sig som programledare i tv respektive som fotograf. Nu har duon tillsammans skrivit om snödroppen, dess vilda ursprung och utveckling i civilisationen.

Fuktigt klimat

I mångt och mycket utspelar sig boken “Snödroppar – en galantofil kärlekshistoria” på andra sidan Engelska kanalen. I det fuktiga engelska klimatet trivs blomman ypperligt. Där har man korsat snödroppar sedan 1800-talet och varje år, undantaget i år, råder febril aktivitet med både festivaler och marknader.

Många vallfärdar till det stora godset Colesbourne i grevskapet Gloucestershire i sydvästra England. Elisabeth och Gunnel hör till skaran som en februaridag kliver ur bilen. Elisabeth beskriver intrycken:

– Vi går en liten stig och så står vi helt plötsligt i en jättelik äng av snödroppar. Hundratusentals, kanske miljoner. Det ser ut som snö, för det är så vitt och de är så många.

Mitt i blomhavet stiger den honungsfriska doften upp i näsan.

– Det luktar vår och lökväxter och man blir alldeles överrumplad av kärlek till stunden och upptäckten av att den där lilla blomman kan vara så kraftfull.

Just då bestämmer de sig definitivt, för att skriva boken och berätta om alla passionerade odlare. För att sprida galantofili.

Rätt oansenlig

I Sverige växer inga vilda arter och utplantering i till exempel kommunala parker är sällsynt. Med tanke på alla känslor som dropparna väcker måste man fråga sig om de är styvmoderligt behandlade i Sverige.

– Ja, och det tror jag beror på att blomman är så oansenlig, men också att den främst har intresserat den botaniska världen, säger Elisabeth Svalin Gunnarsson.

Göteborgs botaniska trädgård har en diger snödroppssamling som en eller ett par gånger om året visas upp för allmänheten. Att blomman är en del av forskarvärlden betyder också att det finns mer att upptäcka. Expeditioner anordnas, bland annat i länder runt Medelhavet, för att hitta nya arter.

Det finns kännedom om ett drygt tjog i dag. Sorter finns i ett par tusental. Lyckas man med en ny korsning får man en egen sort uppkallad efter sig – och kan titulera sig ”immortal”.

– Vem vill inte kunna kalla sig odödlig, säger Elisabeth och skrattar.

Tillsammans

I Sverige trivs snödroppen ofta i en trädgårdslund under ett träd med lite vinter- och vårsol och lövtak på sommaren. Den kallas ibland för en ensamvarg och även om den gillar likasinnade, som cyklamen, vintergäck och krokus, påpekar Elisabeth vikten av att plantera snödroppar tillsammans.

– De har så många olika skiftningar. Tillsammans ger de en enorm effekt.

Hittar man lökar till försäljning i Sverige är det ofta Galanthus nivalis, berättar hon. Mer rara exemplar brukar hon och andra fantaster inhandla ”in the green”, det vill säga som plantor från de brittiska öarna. Nu ställer brexit och nya tullrestriktioner till det. De känsliga lökarna kan bli liggande och torka.

Ge vidare

Men den tiden den sorgen. Tänk i stället på kommande snödroppar. I din eller grannens trädgård kommer de upp. När de har blommat över, gräv upp och dela. För din egen skull men också för att ge vidare till blivande galantofiler. Elisabeth Svalin Gunnarsson och Gunnel Carlson slår fast att man som snödroppsodlare kommer att möta människor man aldrig skulle ha stött på annars.

Det är en tanke att ha med sig in i det nya året. Och hoppet är ju det sista som överger människan, oavsett pandemi eller andra dystra stunder.

– Vi behöver längta efter något. Att man får andas frisk luft och vara ute bland snödropparna. Det är en skön bild att ha med sig in i mörkret, säger Elisabeth Svalin Gunnarsson.