Det är januari och en atomvinter har fångat Östhammar i sitt grepp. Stora snöflingor dalar sakta ner från en mjölkig himmel och bilarna halkar omkring på de isiga gatorna. Förutom några vikingagravar finns här inga förhistoriska fornlämningar. Men snart kommer dagens generation att ha gjort sitt eget avtryck i historien genom det slutförvar för Sveriges farligaste kärnavfall som planeras byggas här, en anläggning som är tänkt att hålla i minst 100 000 år.

I höstas kulminerade ansökningsförfarandet efter 25 års granskningsprocess där frågan stötts och blötts. Östhammars kommun sade ja till planerna på att bygga ett slutförvar. Nu väntar kommunledningen och företaget Svensk kärnbränslehantering, SKB, på klartecken från regeringen. För att sätta press på politikerna på riksnivå att verkligen få till ett svar har kommunen tagit det lite ovanliga steget att avsäga sig vetorätten.

– Jag förstår inte varför de har så bråttom helt plötsligt. Vi vill ha ett säkert slutförvar och då måste man se över alla detaljer. När det finns frågetecken kring kopparkapslarna är det bara naturligt att det borde undersökas vidare, säger Åsa Lindstrand, ordförande för den lokala miljöföreningen Opinionsgruppen för säker slutförvaring (Oss).

Fått piller mot strålning

Hon driver en redovisningsfirma och har sitt kontor ett stenkast från kommunhuset. Tidigare satt hon i kommunfullmäktige, först som miljöpartist, sedan som politisk vilde. Just nu är hon även ordförande i Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG), som länge har varit kritisk mot slutförvarsplanerna i Östhammar.

– Det är en nyttig erfarenhet att ha varit med i kommunfullmäktige. Det är lätt att sitta hemma och drämma näven i köksbordet och ha en massa åsikter, men när det väl kommer till att driva igenom politiken tvingas man tänka igenom vad man verkligen vill, säger Åsa Lindstrand.

Hon flyttade till Johannisfors som ligger halvvägs mellan Östhammar och Forsmarks kärnkraftverk för över tjugo år sedan efter att ha träffat sin nuvarande sambo. Men att bo granne med ett kärnkraftverk är inget hon tänker på i vardagen. Hon ler ironiskt när hon berättar att hon har blivit tilldelad en speciell radio som ska kunna sända meddelande vid fara och att hon har fått några tabletter med jod mot strålning.

– Som om det skulle hjälpa! Men jag är inte orolig för att det skulle hända en olycka på ett svenskt kärnkraftverk, däremot har jag tvivel vad det gäller tekniken och metoden som är aktuell för slutförvaret.

Slutförvar i urberget

Planen är att bygga ett tunnelsystem 500 meter ner under marken och där sänka ned särskilda kapslar med det utbrända kärnavfallet. För att hitta de rätta geologiska förutsättningarna har forskare gjort provborrningar i ett flertal kommuner ända sedan 1980-talet. Bättre och stabilare berg än det i Östhammar finns det gott om i landet, men inte lika vänligt sinnade kommuner.

I slutändan var det bara kärnkraftskommunerna Östhammar och Oskarshamn som var intresserade av att hysa ett slutförvar. Detta trots att båda platserna ligger kustnära med risk för att radioaktivt material kan läcka ut i grundvatten och  hav.

– Både Oss och MKG har haft många invändningar mot att placera slutförvaret här. Det är något vi har försökt att få kommunen att förstå, men utan att få gehör, säger Åsa Lindstrand.

Enligt Oss ligger Forsmark i ett känsligt naturområde som skulle störas av det bygge som kan fortlöpa i många tiotals år innan bergrummet är färdigt. Berget är torrt och har spänningar som kan orsaka jordbävningar.

Landhöjningen pågår fortfarande och det är osäkert om det kan finnas fickor med saltvatten i berget, vilket kan öka slitaget på kapslarna. En forskningsrapport gjord av amerikanska konsulter 2001 visade att grundvattnet rinner ut i havet och inte nedåt i berget, vilket inte är optimalt om läckage mot alla odds ändå sker.

– Jag hade önskat att de undersökt flera olika metoder och material parallellt, som exempelvis djuphålstekniken där kärnavfallet läggs på över 3 000 meters djup, säger Åsa Lindstrand.

Tillåts trots frågetecken

Trots frågetecknen sa mark- och miljödomstolen (MMD) 2018 ja till att placera slutförvaret i Östhammar, då den inte kunde se att det krockade med miljöbalken. Däremot sade domstolen nej till metoden med kopparkapslarna, eftersom det fortfarande fanns osäkerhet om förmågan att innesluta kärnavfallet på lång sikt.

”Slutsatsen är därför att slutförvaret kan tillåtas enligt miljöbalken endast om SKB redovisar ytterligare underlag som klargör att slutförvaret är säkert även när det gäller kapselns skyddsförmåga”, skrev mark- och miljödomstolen i sitt utlåtande.

Så vad är då för metod som SKB vill ska användas för slutförvaret? KBS-3-metoden bygger på tre skyddsbarriärer som består av kopparkapslar, bentonitlera och urberget. Det använda kärnbränslet placeras i en fem meter lång kopparkapsel som väger totalt 25 ton. Ytterhöljet är fem centimeter tjockt. Kapseln bäddas in i bentonitlera som ska fungera som en buffert mot bland annat mindre bergsrörelser. När vatten läcker in expanderar leran och skyddar kapseln mot korrosionsangrepp. När allt kärnbränsle har deponerats, en process som beräknas ta 50–70 år, kommer bergrummet att tillslutas för all evighet, åtminstone är det tanken.

Innan kärnbränslet kan kapslas in mellanlagras det i de stora undervattensbassängerna på Clab vid Oskarshamns kärnkraftverk tills materialet svalnat tillräckligt. En svensk kärnreaktor producerar mellan 15 och 25 ton radioaktivt material varje år. Clab har kapacitet att ta emot 300 ton varje år. Här ligger också material ända från svensk kärnkrafts barndom. Trots många år av deponi i Clab kommer kärnavfallet att fortsätta att utstråla värme och radioaktivitet under sin tid i slutförvaret, något som kan påverka kopparens styrka.

KBS-3-metoden godkändes av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) 2018, som bedömde att SKB hade lyckats uppvisa att man kan uppfylla alla krav på en strålsäker slutförvaring. Själva ansökan hade lämnats in till mark- och miljödomstolen redan 2011 och granskats i nästan sju år. Till slut gick de två myndigheterna delvis mot varandra i synen på kopparkapslarnas långsiktiga integritet.

– Jag kan inte tolka MMD:s utlåtande som något annat än ett nej. Ett generellt problem är att SKB inte har gjort de försök som krävs för att kontrollera kopparen i slutförvarsmiljön. Det har gjorts andra försök, bland annat i Schweiz, som visat på att kopparen uppvisar betydande korrosion, säger Johan Swahn, som är kanslichef på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG).

Kopparen rostade

Sverige är inte det enda landet där det pågår forskning och debatt kring slutförvaret av kärnavfall, även om vi kanske har kommit längst tillsammans med Finland. Finland valde 2015 en metod som är nästan identisk med Sveriges, och där har bygget av bergrummet redan påbörjats.
I det schweiziska försöket begravde forskarna uppvärmda kopparkapslar i urberget under Alperna i 18 år. Resultaten blev klara i 2017 och visar att kopparen har korroderat, det vill säga rostat, och att det har bildats mikroskopiska gropar i ytan, så kallad gropfrätning, som är upp till 0,1 millimeter djupa.

SKB och de schweiziska forskarna menar att korrosionen beror på att det har funnits syre i bentonitleran eller att det har läckt in under försöket, men att ingen syrefri korrosion kan påvisas. Tanken är annars att det ska bildas en syrefri miljö kring kapseln i slutförvaret, men ingen vet exakt hur länge det tar innan syret är borta.

Risk för läckage

Korrosionsforskare vid Kungliga Tekniska högskolan håller inte med och är kritiska mot KBS-3-metoden. De ser den schweiziska rapporten som en varningsklocka.

– Får man sån här gropfrätning så är det en snabb process. Inom 1 000 år kommer kapslarna att börja haverera. Det börjar inom 100 år och efter 1 000 är är det inte många kapslar som är hela, säger korrosionsexperten Peter Szalakos vid KTH, till SVT.

Han tror att groparna uppstått utan syre, vilket skulle skjuta hela metoden med kopparkapslar i sank, som den är utformad i dag.

– De kan ju inte i det här sena skedet erkänna att koppar korroderar så där snabbt. Det vore ju helt enkelt pinsamt, säger Peter Szalakos till SVT.

Johan Swahn tycker att man bör ompröva hela metoden i ljuset av de forskningsresultat som kommit de senaste åren. Bland annat publicerades nya kopparkorrosionsresultat från SKB:s 20-åriga Lot-försök i höstas. Lot står för ”Long term test of buffer material”. SKB har genomfört sådana tester i berget vid Äspölaboratoriet i Oskarshamn ända från slutet av 1990-talet.

Lot-paketen fungerar som minivarianter av kopparkapslarna och de paket som har plockats upp visar att kopparen korroderar med gropfrätning, enligt Johan Swahn.

– Här har SKB mörkat resultaten genom att inte redovisa den värsta korrosionen. Vi från MKG har försökt få fram sanningen om Lot-försöken. Det är viktigt att Strålsäkerhetsmyndigheten tar sitt ansvar och granskar de här frågetecknen, säger Johan Swahn, som vill att nya Lot-försök genomförs där syrehalten mäts kontinuerligt.

Den här bilden delas inte av SKB, som hävdar att inget i Lot-försöken motsäger slutsatsen i bolagets säkerhetsanalys. Kopparkapslar bör hålla i minst 100 000 år, enligt bolaget. När paketen grävdes ned för 20 år sedan var syftet att studera bentonitleran och inte korrosionen, men SKB är ändå tillfreds med korrosionsdjupet i försöken.

– Vi känner oss fullständigt trygga med den metod som vi forskat och utvecklat på i 40 år. Vår säkerhetsanalys har också prövats av oberoende forskare och experter och regeringens expertmyndighet SSM har godkänt vår ansökan, säger Simon Hoff, presschef på SKB, via mejl till Syre.

19 miljarder kronor

Han berättar att det just nu pågår förberedande arbeten på SKB för att vara redo när regeringen ger sitt godkännande. Det är ett gigantiskt bygg- och industriprojekt som ska företas, vilket förväntas ta över tio år att genomföra. Startdatum är ännu inte satt, utan SKB räknar med att ärendet går tillbaka till mark- och miljödomstolen för fastställande av villkor enligt miljöbalken innan alla tillstånd är på plats.

– Sammantaget innebär SKB:s planerade arbeten investeringar på ungefär 19 miljarder kronor och de beräknas generera cirka 1 500 arbetstillfällen i berörda kommuner och regioner över en tioårsperiod. Ett ja från regeringen innebär att vi kan komma igång och realisera ett av Sveriges största miljöskyddsprojekt, där vi tar ansvar för Sveriges använda kärnbränsle på ett sätt som är säkert både i nutid och för framtida ge nerationer, säger Simon Hoff.

På regeringens bord

Blir det då ett slutförvar i Forsmark? Frågan ligger hos regeringen, som inte har velat sätta någon tidsplan, varken för själva bygget eller när ett godkännande kan komma. I stället vill den invänta vad Strålsäkerhetsmyndigheten har att säga om Lot-försöken, men också fråga Kärnavfallsrådet om råd.

Kruxet ligger i kopparkapslarna och vad Strålsäkerhetsmyndighetens kompletterande granskning av SKB:s Lot-undersökning kan ge för resultat. Ett svar väntas komma i slutet av februari och rapporten blir klar i början av mars, berättar Nina König, kommunikatör vid Strålsäkerhetsmyndigheten, via mejl.

– SSM uppfattade yttrandet från mark- och miljödomstolen inte som att de underkände kapslarna men att de bedömde på att det fanns behov av ytterligare information om fem punkter med bäring på korrosionsprocesser, säger Nina König.

Det är inte bara kommunen och SKB som undrar varför det tar så lång tid att få fram ett svar från regeringen. Under en interpellationsdebatt om slutförvaret den 29 januari fick miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP) flera frågor från oppositionen om varför slutförvaret har dragits i långbänk.

– Vi behöver fatta ett beslut om att lagra kärnavfallet i 100 000 år. Det här är det största miljöärende som någon regeringen någonsin har hanterat. Regeringen vill först se vad Strålsäkerhetsmyndighetens granskning av Lot ger och höra vad Kärnavfallsrådet har att säga, sade Isabella Lövin under debatten.

Regeringen vill också invänta ett svar från Naturvårdsverket om det behövs ett kompletterande samråd med Sveriges grannländer enligt Esbokonventionen. Konventionen ger alla omgivande länder möjligheter att ge synpunkter på planerade gränsöverskridande verksamhet med miljöpåverkan. Ett samråd om slutförvaret i Östhammar har redan hållits men de nya uppgifterna om kopparkapslarna kan kräva nya förhandlingar. 
Naturskyddsföreningen och MKG har svarat Naturvårdsverket att ytterligare kompletterande samråd ska göras, inklusive granskningen av Lot-försöken. Naturvårdsverket har fått anstånd till 12 februari med sitt yttrande om det bör bli ännu ett samråd.

I väntan på Strålsäkerhetsmyndighetens utlåtande om Lot, Naturvårdsverkets yttrande om Esbo och regeringens beslut fortsätter det att snöa i Östhammar. Snön dämpar alla ljud men vid busstationen i centrala Östhammar hörs röster från korvkiosken.

– Jag tror att det är en bra metod med kopparkapslarna. Jag känner mig säker med den. Någonstans måste ju ett slutförvar ligga, säger Pål Petterson mellan tuggorna på varmkorven.

– Ett slutförvar kommer betyda mycket för Östhammar, det kommer att skapa bra kvalificerade jobb och ge hopp och framtid för ungdomarna här, fortsätter han.

Andra personer som Syre talar med på stan verkar mest blasé kring ett slutförvar. Det är inte en fråga som de är särskilt insatta i, säger de, eller så litar de på att kommunen fattar de rätta besluten.

Några känner sig luttrade efter nästan fyra decennier av diskussioner kring kärnavfallet.

– Det är ett sånt jävla tjafs om det där slutförvaret. Det är så många som ska ha så mycket åsikter om det hela tiden. Inte rör det mig som är gammal hur det kommer bli, säger Ove Söderman, boende i kommunen.

Vänta på beslut

Men i kommunhuset är frågan om ett slutförvar högst levande och har varit det i över 25 år. Det var då SKB började med sina platsundersökningar och provborrningar. Strax efter bildades en särskild slutförvarsorganisation som ett stöd åt kommunfullmäktige. Det har varit utredningar, remisser och expertutlåtanden som tagit mycket tid och resurser i anspråk. Samtidigt är frustrationen stor hos kommunledningen över att det inte kommer några besked från regeringen.

– Det verkar som att regeringen inte har någon beslutsförmåga. Vi har en stark förväntan över att den fattar tillåtlighetsbeslut i närtid, säger Jacob Spangenberg (C), ordförande i kommunstyrelsen.

”Inget Kalle Anka-beslut”

En viktig fråga för kommunen innan den röstade ja till slutförvaret var vem som ska ansvara för det på längre sikt när allt är klart och SKB inte längre finns som bolag. Här fick kommunen löften från regeringen i form av ny lagstiftning som säger att det är staten som har det slutliga ansvaret.
Trots alla turer kring KBS-3-metoden känner sig Jacob Spangenberg trygg med kopparkapslarna och de kompletteringar som SKB har lämnat.

– Det här är inget Kalle Anka-beslut. Det här avfallet är fruktansvärt farligt. Ska man bara skita i att lösa frågan om slutförvar? Till skillnad från många andra länder har vi i Sverige tagit tag i det här. Visst, miljörörelsen vill vänta och tycker att det är för tidigt, men det kommer de alltid att tycka, säger Jacob Spangenberg.

Men även inom Centern finns det röster som inte är övertygade om SKB:s planer. Bertil Alm (C) sitter i kommunfullmäktige och är ålderspresident i egenskap av att vara den längst sittande ledamoten. Han var med redan från början i motståndet mot kärnkraften på 1970-talet.

– Det är viktigt att lösa problemet med kärnavfallet, men frågan är om vi är mogna att göra det just nu. Det finns ingen panik att stressa fram ett slutförvar när det finns så många tveksamheter kring kopparen, säger Bertil Alm.

Han tycker att man borde kunna bygga in teknik i urberget för att övervaka om det faktiskt läcker något om kapslarna. Att bara stänga dörrarna till slutförvaret och hoppas på det bästa vore dumdristigt, menar han.
Han berättar att han motsatte sig kommunens beslut att avsäga sig vetorätten i stället för att invänta alla svar från Strålsäkerhetsmyndigheten och mark- och miljödomstolen. Att det inte blev någon folkomröstning, som det först lovades, tror han knappast gör någon skillnad.

– Det skulle ha behövts en väldigt bred informations- och dialogverksamhet för att det skulle ha blivit intressant. Folk är överlag positivt inställda här även om sådana attityder snabbt kan ändras om det händer något allvarligt, som en kärnkraftsolycka, säger Bertil Alm.

Omröstningen ställdes in

En folkomröstning var planerad till våren 2018 efter att regeringen fått in beslutsunderlag från expertmyndigheterna. Men mark- och miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten kom med olika besked, vilket gjorde en folkomröstning komplicerad när det inte fanns något klart att ta ställning till, resonerade kommunledningen. Förra året ställdes folkomröstningen in helt, vilket Miljöpartiet motsatte sig.

– Det här är en av de viktigaste frågorna på flera hundra år i Östhammar. Medborgarna har inte blivit tillfrågade någonsin, inte ens när provborrningarna påbörjades. Det finns ett stort demokratiskt underskott här, säger Åsa Lindstrand.