Ida och Freddy stannar kvar i den hemliga förhörslokalen vid havet när de andra åker iväg till Himmelska fridens framtidskonferens. Det är meningen att de ska komma tillbaka snabbt, men de dröjer. Tills de får veta mer är Ida och Freddy strandsatta, och alla förråd håller på att sina. Det enda de har är en tidsmaskin, och Ida bestämmer sig för att det är nu hon ska söka rätt på Järv.
Allting tog slut. Vatten, fotogen, ved. Maten tog slut. Ingen kom och hämtade dem. Freddy sa att det inte var så hon hade tänkt sig sitt liv, och Ida instämde. Kanske kunde de skriva en lapp till de andra eller något, föreslog hon. Ifall de skulle komma tillbaka senare.
– Men tänk om de inte gör det, sa Freddy.
– Det gör de säkert, sa Ida.
Sedan valde Freddy en tid lite på måfå: sommar, före krigen, före pandemierna, långt före Xpan-projektet, en tid med järnvägar och vägar som vem som helst kunde använda. De dokumenterade allt noga i Timebandit 2 för att kunna återvända. Sedan undersökte de batteriets laddning och packade ihop.
När Ida tittade upp igen var hon ensam och låg i solen på en altan. Det var varmt, men inte för varmt. En sensommardag med lite vind. Gäss på vågorna långt där nere, men vågorna höll sig i havet och kastade sig inte uppåt i staden. För det var en stad där nere.
Altanen hörde till ett vitt hus av trä. Altandörren stod öppen, Ida knackade försiktigt på men ingen kom och öppnade. Då knuffade hon upp dörren och hittade fortfarande inte en människa, men kände att det luktade curry från köket. Det kom ett annat ljud därifrån också, någon musik som hon kände igen.
Det såg trevligt ut, en soffa med ett indiskt tyg över och en massa bokhyllor. Gula trådgardiner, en vit rislampa, trasmattor. Inifrån köket kom en doft av curry, och det gick en trappa upp till en övervåning. Foton över soffan. Sen kikade hon in i köket.
– Hej Ida, sa någon som lät bekant.
Det var en kvinna i hennes egen längd, form och fason, men äldre. Hennes egna ögon fast med fler sorters rynkor omkring. Och så började kvinnan skratta åt henne.
– Står du och undrar om jag är din mamma eller? sa hon.
– Nej, sa Ida, jag tror inte att du är min mamma, för hon … bor inte här.
– Enklare än så. Jag är inte din mamma, jag är du själv. Tjugo år senare. Jag tror jag vet varför ni är här, men vi äter först.
Freddy kom in från trädgården med libbsticka och korianter i en liten bukett. De tvättade sina jordiga händer och satte sig vid köksbordet. Det var jordärtskockscurry, indiska klyftpotatisar med grovsalt och kalonji. Istället för ris fick de kokt råg.
Ida den äldre berättade att hon hade trivts så bra i det där underliga huset vid havet en gång för länge sedan att hon hade hållit ögonen öppna för hus till salu där.
– Inte kunde jag räkna ut att ni skulle komma! Eller jo, jag kunde gissa. Jag tänkte att det var bra att ha just det här stället, för ni kunde komma att behöva lite hjälp. Och om jag minns den där dagen rätt, så vill ni gärna duscha av er och vila lite efter maten, eller hur? Låna lite ombyte, kanske. Och sen tar vi kaffe på altanen.
Ida den äldre hade gissat rätt över hela linjen, tänkte Ida och vände ansiktet mot solen. De satt i varsin Baden-Baden-stol, med rumpan nästan nere vid marken, och blundade mot solen, och det var så skönt att hon nästan somnade.
– Nalle bad mig leta reda på hans syster Järv, sa Ida den äldre.
Solskenet blev rött under Idas ögonlock.
– Hittade du henne? sa Freddy.
– Inte precis. Jag hittade en person som sa att hon bodde i Nalles stuga där bortanför Björnlunda. En bra bit norrut härifrån. Så jag åkte dit och pratade med henne. Nalle är ju död, förstås. Men Järv lever, hon var ju bara lite äldre än du.
– Är det samma Järv, då? Eller olika, som du och jag är olika?
Frågan lät idiotisk, men det hade slagit henne att de skulle kunna vara en ny version av sig själva i princip flera gånger i sekunden. Att Kilgore Trouts tralfamadorianer skulle kunna vara en ganska träffsäker bild av fyrdimensionella människor. Lite beroende på vad man skulle anse att en dimension var.
Ida den äldre skrattade.
– Det kan man fråga sig, du! Men har du tänkt att du ska samla in alla tänkbara Järv från alla tänkbara tider? Det var sånt de började med när den anakrona tekniken släpptes fri. Människor med fantasier om våld och makt byggde upp gäng med bara versioner av sig själva för att ha kontroll över allt. Det blev en hel del problem med det.
Ida den yngre hade svårt att släppa tanken på alla versioner av Järv som kanske dog plågsamma dödar i satelliter inrättade för straffarbete i rymden, medan en enda version levde i godan ro i en stuga några hundra meter från Thomas och Åsa. Hur många var de egentligen?
Ida den äldre bjöd på kaffe i stora keramikmuggar och förklarade att hon skulle på konsert med sin särbo inne i stan. Det var fritt fram för Ida den yngre och Freddy att stanna och ladda allt de behövde ladda, och för allt i världen, befria henne från så mycket som möjligt av de avlagda kläderna i förrådet – det var hopplöst att man alltid skulle glömma kvar saker vid tidsresor, sa hon.
Sen borstade hon håret, snörde på sig gympaskorna, sa hej och kul att träffas och försvann på cykel, så hon hade tydligen hållit sig i form. Och Ida den yngre och Freddy kunde planera fortsättningen med mat i magen och ljus i lamporna.
