De traditionella renbetesmarkerna hotas i allt högre grad av samhällsutvecklingen på många plan. En ny studie visar att en tredjedel av renbetesmarkerna i en sameby nära Kiruna har försvunnit sedan 1900-talets början, och trycket från klimatförändringar och framtidens ökade behov av mineraler och förnybar energi kan göra det hela än värre.
Gruvindustrin, infrastruktur, bebyggelse, skogsbruk, vindkraft, turism, militäranläggningar. Det är många olika faktorer som påverkar renbetesmarkerna. En ny forskningsstudie tog ett helhetsperspektiv och undersökte hur de olika faktorerna tillsammans har påverkat renbetesmarkerna sedan 1900-talets början, då gruvindustrin tog fart i området kring Kiruna.
– Tyvärr är det inte det vanliga angreppssättet att se helheten. Företag som ska etablera sig behöver inte ha ett holistiskt perspektiv när de gör sina konsekvensanalyser, säger Christian Fohringer, en av författarna och forskare vid institutionen för vilt, fisk och miljö vid SLU.
Mycket mer än "ett hål i marken"
Han poängterar att gruvindustrin påverkar på en rad olika sätt och inte ska ses som bara ”ett hål i marken”.
– Det är mycket runtomkring. Med en gruva kommer arbetstillfällen, människor, infrastruktur och stadsbebyggelse, och med det ett ökat behov av energi, ökande turism och en kaskad av andra saker som inte nödvändigtvis har någon direkt koppling till gruvan.
Även om valet av sameby i studien föll på en by som drabbats särskilt mycket av gruvnäringen, så går det ändå att se samma mönster i andra byar.
– I en annan by kan den största påverkan komma från vattenkraft eller från turism exempelvis, men vi ser liknande mönster, säger Christian Fohringer.
Svårare att försörja sig
Effekten av att marken används till annat blir att de traditionella renbetesmarkerna krymper, vilket gör det svårare för samer som lever på renskötsel att försörja sig på den. Arbetet blir mer krävande och förluster av renar blir mer vanligt förekommande. Då många av de traditionella flyttlederna där renarna tidigare vandrat mellan betesområden inte längre är tillgängliga idag behöver man ofta transportera renarna vissa sträckor med hjälp av fordon. Samtidigt har stödutfodring blivit vanligare.
– Rentransport med fordon och stödutfodring är exempel på icke-traditionella metoder som renskötare i dag tvingas använda för att bedriva renskötsel. Men när de traditionella metoderna ändras – vad händer med kulturen? säger Fohringer.
Därför menar han att samhället i stort, speciellt i beslutsprocesser som rör markanvändningskonflikter, skulle behöva ta större hänsyn inte bara till de samlade effekterna utan även till sociala aspekter.
– Samerna, och ursprungsfolk generellt, behöver få en starkare röst. De skulle behöva mer utrymme, och inte bara ersättas med pengar för att kunna utfodra mer eller köpa bränsle. Som en av de vi intervjuat uttryckte det: renarna äter inte pengar.
Maktobalans
I grund och botten handlar det mycket om en maktobalans, tror Fohringer.
– Svensk lagstiftning sätter inga strikta krav på företag som vill etablera sig när det gäller att göra konsekvensanalyser. Man skulle behöva gå bortom enskilda analyser av hur exempelvis en gruva påverkar det direkta närområdet, till att ta in fler faktorer som exempelvis historia och sociala dimensioner. Idag är det lite för enkelt för företag, och det gynnar företagen och staten.
Framtida klimatförändringar som både leder till mer extremväder (och därmed tuffare levnadsförhållanden för renarna) och ett ökat behov av mineraler och förnybar energi kan dessutom leda till ytterligare tryck på renbetesmarkerna.
Men Christian Fohringer ser inte att allt är nattsvart.
– Vi behöver informera om det här mer, på samma sätt som vi gör med vår studie, och ändra maktbalansen. Det händer positiva saker också, såsom Girjasmålet, där samebyn Girjas fick rätten till att upplåta jakt och fiske. Men det behöver ske snabbare, för förändringarna går också snabbt.
