För mina barn och mig har grundskolan varit en bokstavlig kamp att överleva. Båda barnen har haft svårt att ens befinna sig i skolans lokaler redan under lågstadiet och för båda slutade det med långa perioder av hemmasittande, invecklade utredningar och beslut om barnboendeplaceringar.

Själv älskade jag skolan, pluggade hårt och var omtyckt av lärarna. Kontrasten till hur mina barn haft det är så stor att det tog flera år innan jag förstod. Jag var som de flesta andra medelklassföräldrar helt främmande inför skolvägran eller ens slarv med att komma i tid eller att göra sina läxor.

Den här diskrepansen är familjen inte ensam om. In till socialtjänsten strömmar nu orosanmälningar på föräldrar som historiskt sett aldrig haft med den typen av myndighet att göra tidigare. Fördomarna kring familjer som hamnar inom socialtjänsten kommer från båda håll. För många högutbildade föräldrar är det självklart att ta plats och förvänta sig ett respektfullt bemötande. Att bli behandlad med misstänksamhet upplevs ofta som nedvärderande.

Socialtjänsten, å sin sida, är ovan vid att möta föräldrar som mångordigt och initierat talar om lagparagrafer, rättigheter och skyldigheter. Som argumenterar och inte visar det minsta tacksamhet över de ansträngningar som görs, för att de anser att de är fel eller för lite.

En stor andel kommuner och skolor har satt i system att orosanmäla föräldrar vars barn har problematisk skolfrånvaro. Inte för att det nödvändigtvis alltid misstänks att det handlar om bristande föräldraförmåga, utan för att aktivera socialtjänstens resurser. I de fall det inte rör sig om undermåligt föräldraskap är en sådan orosanmälan ofta bortkastad. Socialtjänsten konstaterar snabbt att ansvaret för situationen ligger hos skolan eller i relationen mellan skolan och hemmet, och avslutar ärendet.

Intresseorganisationer som företräder personer med förvärvad hjärnskada, allergier, cancer och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) delar samma erfarenheter av att inte bli trodda eller tagna på allvar. Att deras svårigheter viftas bort och stöd uteblir. Om socialtjänsten saknar kunskap om sådana sjukdomar, tillstånd eller diagnoser finns en risk att orosanmälda föräldrar och barn råkar mycket illa ut.

Hela 67 procent av handläggare inom socialtjänsten svarar i Riksförbundet Attentions enkät nej på frågan om de har utbildning inom npf och 86 procent har inte heller blivit erbjuden sådan utbildning.