I alla tider, hur kärva och fattiga de än har varit, har vi människor försökt göra fint omkring oss. Genom att lyfta in färg och form i våra hem har vi laddat vardagen med skönhet. Möbler, textiler liksom vardagsföremål och nyttoprylar har försetts med vackra detaljer som inte har med funktion att göra.

– Det är intressant att trots all fattigdom och elände så har man alltid vinnlagt sig om att smycka föremålen. Man har besjälat dem med någon slags kraft och kärlek i form av mönster och symboler, säger Jögge Sundqvist.

Han är slöjdaren som har tagit upp stafettpinnen från historiens folkliga konstnärer och fört den vidare in i vår tid – ”ända sedan pappa ställde in huggkubben i pojkrummet i vår lägenhet”, som han uttrycker det själv i den nya boken ”Karvsnitt” (Natur & Kultur). Med den vill han locka oss att slöjda och rent av upptäcka ”slöjdfulness”, den kontemplativa upplevelse som finns i att tälja och mönsterskära.

– På mina kurser träffar jag många som berättar att det är skälet till att de vill lära sig slöjda. Jag märker en stor längtan efter att arbeta kreativt och skapa något beständigt, säger han.

Han bor i byn Östra Kasamark utanför Umeå och i ateljén i familjens Västerbottensgård syns spår av hans och andra slöjdares skapande överallt. De timrade väggarna är målade i en ljus färg och pryds av konstfulla träföremål. I hemmet finns också Jögges karaktäristiska möbler – så kallade pallstolar och bänkar med ben av krokiga trädgrenar.

– Allt jag behöver finns här. I skogen runt omkring hittar jag mitt material som jag sedan kan såga till, torka och förvara i ladugården. Jag har också min verkstad på gården.

För den som är ovan och mest blir frustrerad av att framställa den enklaste smörkniv kan de hisnande vackra föremålen som visas i boken verka ouppnåeliga. Men Jögge är övertygad om att även nybörjaren kan ge sig på ett av bokens allra enklaste projekt: att smycka en nyckelbricka i trä.

– Jag vill också förmedla hur slöjdande ger ett slags kroppsligt självförtroende. Man blir inte så beroende av den kommersiella världen om man kan laga saker eller göra sin egen hylla.

För att klara de mer avancerade sakerna är hemligheten att lära sig grunderna och de rätta handgreppen. Jögge och hans pappa Wille, som även han var en känd slöjdare, har utvecklat och namngivit tio knivgrepp som underlättar arbetet.

För honom själv går det sällan fel. Stöter han på problem försöker han anpassa sig efter materialet och det som händer under arbetsprocessen.

– Klyver det sig inte som det ska kanske man får ändra formen. Skaftets böjning på en slev styrs av träämnet och dess egenskaper och utseende.

Jögge Sundqvist är övertygad om att de slöjdade vardagsföremålen även rymmer andra dimensioner än de rent praktiska. Slöjden tar oss ut i naturen för att leta råvaran. Den förankrar oss i historien genom sina uråldriga tekniker och rika mönsterskatt. Den får oss också att använda kroppen och kopplar ihop hjärnan med händerna på ett välgörande sätt. Slöjden, menar han, blir en brygga mellan det andliga och sinnliga inom oss, och den fysiska verkligheten.

– Det finns en del i livet som vi inte förstår, som vetenskapen inte riktigt kan förklara.

Förr förhöll sig människor till den ovissheten genom vidskeplighet och försåg föremål och möbler med arketypiska symboler som skulle skydda mot olyckor och knytt. Jögge ägnar ett matigt kapitel i boken åt det.

– Det är ju delvis vad konst handlar om. Att ge metafysiska – eller vad man ska kalla det – svar på livets gåtor. Att skänka tröst och mening åt oss. Det är också vad de här slöjdföremålen gör – fast då kallas det för folkkonst.

– Än i dag kämpar vi, så moderna vi är, med att hitta mening, se samband och förstå vad vi råkar ut för i våra liv. Det är samma slags mekanismer då som nu.

– Drivkraften i mitt mönsterskärande är en vilja att kommunicera med den som använder slöjden. Inte bara med form och färg utan även med hjälp av symboler och mönster som ramar in och förstärker formen.