Måna lämnade dem ensamma med den sovande mannen igen. Hon sa inte vart hon skulle. De väntade tills de inte längre hörde hennes steg genom skogen. Sen började de lägga pussel med allt som hade hänt.

Före smällen hade Joel försökt få ut alla ur Nordan. Ida hade inte sett vare sig Sebastian eller roboten, och tidsresenärerna hade inte heller synts till. Hon önskade att hon hade hindrat Camilla från att följa med – Ante hade ju sagt att Timebandit 1 var opålitlig. Men den hade ju fungerat dittills, så hon hade ändå trott att de skulle vara tillbaka i en blink.

– Nä, sa Freddy, det kommer de inte att vara. Det är ju det som är meningen. Att de ska lägga ner hela grejen med att resa i tiden. Det kommer ju bara att bli skit med det. Jag gillar Camilla, men hon var liksom inte inställd på att rädda världen utan bara sitt eget skinn. Vem som nu inte vill det.

– Hon trasslade till det för sig, klart hon vill rädda sitt eget skinn. Men hon räddade livet på Harriet och mig i Xpan 7 och fick ut Ante därifrån.

Freddy petade i elden.

– Jag vet. Men hon är fortfarande en av dem som tjatar om människans fucking expansion i rymden och vill skicka upp oss allihop i små burkar där alla ska leva lyckliga så länge tekniken funkar perfekt och inget oförutsett händer. Helt …

– Det är väl inte hennes fel, sa Nisse. Blir inte alla hjärntvättade med det där?

Jo, alla blev hjärntvättade med det där. Men det var inte Freddy som hade mixtrat med inställningarna och Camilla riskerade inte att bli uppäten av sabeltandade tigrar. Antagligen hade de hamnat i Idas och Nisses tid, gissade hon. Och där skulle de klara sig, i alla fall om de hittade Ante, för han hade kontakter.

Mja, Ida befarade att de kunde ha hamnat i vilken tid som helst. Med eller utan sabeltandade tigrar. Kontakter, för övrigt? En sur Juha? Hon huttrade till och makade sig närmare elden, det hettade i ansiktet men var kallt om baken. Just nu brydde hon sig inte om vad som hände i den här hopplösa versionen av framtiden, hon hoppades bara att Nisse och Freddy hade koll på den andra tidsmaskinen så de kunde komma hem någon gång.

Men den där explosionen. Och kvinnan med tältet. Vad var det?

– Såg du vad det var som smällde? frågade Nisse.

– Nej. Jag började röra mig utåt när jag såg att ni inte var kvar. Joel delade in oss i små grupper och sa att alla diskrona skulle samlas i ett hörn. Ni var inte där, så jag låtsades inte höra och bara följde med de andra. Jag hamnade i en grupp där Vi satt där och väntade och så gick jag en sväng. Då stod hon där, bara, och sa ”kom, du är inte i säkerhet här” eller nånting sånt. Sen, när vi var halvvägs, började det dundra i berget och nånting som flammade upp i orange. Men jag såg inget.

Mannen med luggen som gick ihop med ögonbrynen snarkade till. Freddy hämtade vatten i en kåsa och några kex. De var grova och smakade skog, det kanske var barkbröd. Någonstans hade hon läst att man fick ont i magen av barkbröd, någon annanstans att det var nyttigt.

– De måste ju ha sprängt infran i bitar, sa Freddy.

De hörde Månas steg där ute, och så dök hon in i tältet och slängde sig ner på en matta.

– De säger att det kommer vingar med värmekameror senare i natt, sa hon. Vi borde röra på oss. Och vi borde sprida ut oss. Men vi vilar ett par timmar först.

– Tack för att du hjälpte mig hit, sa Ida. Men kan du inte berätta vad det är som händer?

Måna såg på henne och frågade om de hade id-armband. Det hade de inte, de var utanföringar, sa Freddy. Från Oasen, tillade hon, men Måna verkade inte känna till det. När Nisse frågade visste hon ingenting om någon Angus heller. Hon lade armarna under huvudet och drog långsamma andetag, som om hon hade bestämt sig för att somna.

Vattnet smakade också skog. Ida trevade omkring sig i halvmörkret och hittade något slags tygstycke som hon drog över sig, det var tunt och för litet, men det drog i alla fall inte lika kallt om benen. Eldens tunna sprakande svepte liksom in hela tältet i trygghet, tänkte hon. Det var inte särskilt tryggt med en eld inne i tältet, och hon visste inte vad Måna och den sovande mannen var för ena. Det kunde hända ungefär vad som helst när som helst. Men Nisse och Freddy lekte bulleribock på varandras ryggar och det fanns ändå inget hon kunde göra annat än att vila och försöka vara redo när det blev dags att röra på sig och sprida ut sig. Jo, en sak. När Måna också började småsnarka frågade hon om de hade kvar T2.

– Där borta, sa Nisse och pekade bakom henne. Vi har koll.

– Bra, sa Ida och slöt ögonen.

Hon somnade inte, trots att hon var trött. Hon låg och lyssnade. Vinden blev starkare, tältduken buktades inåt och det hade nog varit en bra idé att släcka elden.

– Angus, sa Måna ur mörkret. Vad vet ni om Angus?

– En gammal gubbe i rullstol som lajvar säkerhetschef, sa Nisse. Men egentligen ser han till att briggisarna håller till på fel ställen så att han och hans polare ostört kan sno från Himmelska friden.

– Och vem har sagt det? Jag kan inte bara lita på vem som helst, fattar ni väl?

– Olivia Emmer, sa Freddy. Vet du vem det är?

– Emmer. Som emmervete? Nä.

– Hon är nån höjdare inom Himmelska friden. Vi hade ett värdshus norr om Xpan 7, Oasen. Det fanns ett rum som var skyddat mot vingar, där folk brukade sitta när de verkligen inte ville bli avlyssnade. Både utanföringar och Xpan-folk. Ibland kom Olivia och några andra och satte sig där. En del av de där andra var också från Himmelska friden, men inte vilka som helst, bara såna som kan blocka mottagningen från armbanden när de vill.

– Vad var det som var så hemligt då? frågade Måna.

– Det vet jag inte, sa Freddy. Vi ville bara att folk skulle få sitta i fred nånstans.

– Okej, sa Måna. Jag ska berätta.