Det tog tid. Flera minuter. Trots att sträckan bara bestod av 47 steg. Från grinden upp till huset. Lätt uppför. Fick stanna på halva vägen. Pusta ut. Andas. Hörde tystnaden och såg mörkret. Svetten rann. Trots att det var ganska kyligt. Tänkte att det snart är slut. Livet hade varit bra som det varit. Utan egen försorg har jag fötts i ett land med mat på borden, gratis skolgång och utan drönare som svept över huvuden i akt och mening att skjuta skallen av vare sig mig eller någon i grannskapet.

Jag kom in i huset. Klämde av mig skorna. Tog mig till vedspisen. Lade in några klabbar, bergvärmen räckte inte riktigt till och solen befann sig på andra sidan vårt hem i universum.

Hjärtat dundrade. Tröja och byxor var blöta av svett. Läkaren, som det stora huset med de tjocka väggarna hade gjort till sin tjänsteläkare, hade en månad tidigare lakoniskt meddelat att allt i kroppen gick på högvarv, att ingenting stängdes av och att hen inte riktigt visste vad som skulle göras. Sa nåt om kortisolproduktion över alla gränser. Döden väntar, sa hens uppsyn. Tyckte väl att en så stor och stöddig best som jag skulle tåla sånt. 

I huset med de tjocka väggarna hade jag under många år bott i en cell. Med ett litet skrivbord, en säng, en fåtölj, en kaffebryggare. En stabil dörr. En korridor där utanför. Med dörrar till andra celler.

Några gånger hade jag varit desperat. Över alla jävla måsten. Att inte räcka till. Alla pappershögar. Krav på att aldrig säga fel. Och så den stora längtan att vara någon annanstans än där jag var trots att jag och många andra slitit som djur för att vara just där vi var. Längtan efter ungarna, frukostar med familjen, sitta med ryggen mot en varm ladugård med ett glas vin i handen.

Känslan av att helt sonika kunna göra slut på alltihopa var befriande. Och otacksam. Jag hade ju fått en plats i cellen i huset med de tjocka väggarna. Riksdagshuset. Där arbetade och övernattade vi som kom från “landsorten” under mina första år i riksdagen. Det var innan förvaltningen svällde över sina breddar och köpte upp lägenheter på stan med både kök, rum, egen dusch och möjlighet till socialt liv.

De där tunga 47 stegen från grinden till huset tog jag vintern efter det att jag slutat som språkrör. För några dagar sedan kom jag på mig själv att åter räkna steg. Inte mina. Utan stegen en aktiv miljöpartist tog. På väg från sin arbetsplats i regeringskvarteren. Det var tunga steg, lätt lutad rygg, som om steg och rygg vore i sorg. 

Efter något fler än 47 steg rätades ryggen upp, stegen blev snabbare. Det kändes som sorgen att lämna kvarteren följdes av lättnad. Frihet. Golgatavandringar, av olika dignitet, kan ha olika utgångspunkter. Det som förenar kanske kan vara att berättelserna slutar med uppståndelse …

MP har fått möjligheten att återuppstå som radikalt grönt parti som lyfter på locket till den skattkista där de tyngsta delarna i grön ideologi är gömd. Men det krävs förstås att inte några sitter på locket.