Jag äter lunch med Jonas Sjöstedt. Han är fortfarande partiledare i Vänsterpartiet. Jag har skrivit en debattartikel i Aftonbladet där jag tvingas konstatera att det enda parti som är trovärdigt för att stoppa vinstuttag från skolor och omsorg är just Vänstern. Samtidigt skriver jag att jag inte identifierar mig som socialist utan som grön.

Nu sitter vi och äter lunch. Jonas säger det inte rakt ut, men syftet är förstås att höra om jag ändå inte skulle kunna bli medlem i Vänsterpartiet. Han är trevlig, Jonas. Genuin. Ärlig. Schysst. Jag berättar att jag tycker det är uselt av Miljöpartiets språkrör att hela tiden markera mot Vänstern men fjäska för Centern och Liberalerna. Språkrör har meddelat att de helst vill samarbeta med just dem och S.

Det tycks mig totalt fnoskigt. I sakpolitik – allt från sänkt arbetstid och mer rättfärdig fördelning till avveckling av kärnkraft och motstånd mot Natomedlemskap – står MP nära V men på kollisonskurs mot C och framför allt L.

Miljöpartiets ledning har börjat kalla sig gröna liberaler och sådana som ingår i ”språkrörstaben” skriver ”vi liberaler” i Liberal debatt.

Det är hur sjukt som helst. Tjugo års arbete med att bygga en egen grön identitet suddas ut när ”grönt” blir prefix till liberal. Som om ingen i partiledningen längre känner tillit till våra gröna värderingar. Språkrör har offentligt avfärdat sänkt arbetstid som omodernt, friår som ”obegripligt” och grön skatteväxling som tillhörande en förlegad politik. Svenskt deltagande i Afghanistan utmålas av försvarspolitisk talesperson som ”grönt”. Och det kanske mest häpnadsväckande: partiets företrädare förespråkade ivrigt och offensivt vinstuttag ur skattefinansierad skola! Totalt mot allt vad grön ideologi står för.

Jag fattade inte vad de höll på med. De slog sönder det som byggts upp. Varför? Svaret är är minst sagt tragikomiskt: de vill att partiets skulle växa, bli ett ”mittenparti” och dessutom tredje största parti. Det skulle ske genom utrensning av sådant som varit delar av den gröna själen.

Nu satt Jonas och jag där på en grekisk restaurang och käkade lunch. Och jag sa något av det dummaste jag sagt: Blir V större än MP i opinionsmätningarna kommer Miljöpartiets ledning att inse att strategin varit korkad. Det insåg de inte.

I de senaste mätningarna är V fyra gånger så stora som MP. Inte för att så många identifierar sig som socialister. Utan för att V satte ner foten i frågan om hyreslägenheter på ett sätt som egentligen sa något mycket mer än så. Nämligen: ”Nu får det fan i mig vara nog!”.

Jag önskar att det gröna partiet varit grönt nog att sätta ner den där foten för länge sedan. Satt hårt mot hårt. Vågat profilera sig i frågor om allt från sänkt arbetstid och rättfärdig fördelning till fredspolitik. Och därmed fått den gröna väven att hålla ihop. Nu hänger lösa trådar lite si och så. De flesta begriper inte varifrån de kommer.

Det är sent. Men inte för sent. Att räta på ryggarna efter år av den utslätning som gjort partiet utbytbart i de flestas ögon.