I Expressen i onsdags skrev Kajsa Dovstad, AT-läkare och liberal skribent, som förutom nämnda text i Expressen även skriver för Timbro och Göteborgs-Posten, en ledarkrönika med rubriken Sjukskrivning är som knark – dyrt och nedbrytande.

I texten beskriver hon hur en kollega under sin läkarutbildning fick lära sig att sjukskrivningar är som just det knark rubriken pekar på, och redan här finns det anledning att höja på ögonbrynen. Är det verkligen vad läkarutbildningen ska lära ut?

Dovstad fortsätter: ”Sjukskrivning är beroendeframkallande och felaktiga sådana sjukdomsstämplar den kroppsliga och själsliga värk som hör livet till. Ingen mår bra bra av att sitta hemma hela dagarna. I motsats till vad många tror går det oftast inte att vila sig frisk från ångest, depression och utmattningssyndrom – diagnoser där sjukskrivningstalen ökat explosionsartat – eller värk.”

Det har hon i och för sig rätt i. Ångest, värk, depression och utmattning behöver givetvis behandlas på olika vis för att botas eller lindras. Men det betyder inte att man kan arbeta samtidigt som man genomgår rehabilitering eller behandling. Det är en väldigt ful retorik som Dovstad använder, där hon insinuerar att människor som blir sjukskrivna för att deras tillstånd av läkaren anses medföra nedsatt arbetsförmåga bara skickas hem att ligga på soffan, utan vidare hjälp.

Den sortens argumentation – insinuationer om att människor som är sjukskrivna (eller arbetslösa) egentligen bara är lata (eller som i det här fallet, att likställa med passiva knarkare) – brukar följas upp med ett argument om att det kostar ”alla andra” a.k.a. ”samhället” oerhört mycket skattepengar för att dessa simulanter i offerkoftor ska få sitta hemma och tycka synd om sig själva.

Dovstad följer troget det givna receptet och följer upp skuldbeläggandet med att konstatera att ”Nog finns det enskilda exempel på när rehabiliteringskedjan – ’stupstocken’, som vänstern säger – varit väl restriktiv. Och visst, när kassan skruvar åt ökar administrationsbördan för redan överbelastade distriktsläkare. Men att släppa kontrollen skulle innebära att notan blev betydligt högre än de 65 miljarder kronor som sjukskrivningen kostar samhället varje år”.

Det finns mycket mer att säga om krönikan, exempelvis att det inte alls är en dum idé att lägga över Försäkringskassans budget för sjukskrivningar till vården istället och låta läkarna besluta om både sjukskrivning och ersättning, så vi slipper all den byråkratiska tango fram och tillbaka som dagens system innebär. Men om vi håller oss till bara det ovan nämnda så är det en del saker som Dovstad medvetet eller omedvetet ignorerar att nämna. 

• Människor blir inte friskare av att leva i fattigdom, och är arbetsförmågan nedsatt så är den det, oavsett vad FK säger. Case in point: Alla berättelser på 116omdagen. 

• Människor ska inte behöva slåss i åratal för att få sina rättigheter som sjukskrivna uppfyllda. Case in point: Susanne Holmberg som fortsätter få avslag från Försäkringskassan trots att hon vunnit i både förvaltningsrätten och kammarrätten.

• Trygg ekonomi för sjukskrivna kan innebära minskade utgifter för vården, när människor kan leva som en del av samhället. Utanförskap skapas till stor del av ekonomiska anledningar, inte av lättja. Case in point: Alain Topors studie om långtidssjukskrivna som med bara 500 kronor mer i månaden minskade antalet vårddagar i sluten psykiatrisk vård med 33 procent. 

Så för att sammanfatta: Sjukskrivningar är inte som knark, dyrt och nedbrytande. Det som är nedbrytande är ett system som tvingar sjuka människor att slåss mot en myndighet som borde vilja deras bästa, men som gör dem sjukare och fattigare. Och det, gott folk, är vad som är dyrt, för både enskilda individer och för samhället.