Elin Jensdotter Hont har levt stora delar av sitt liv i två resväskor, och bytt adress många gånger. Men när hon flyttade ihop med sin man började ett hem ta form på riktigt.

– Då blev det självklart att välja vintage, eftersom vi båda älskar när saker har en själ. Dessutom är äldre möbler ofta i grunden ett bättre hantverk, och håller längre än nyproducerade, säger Elin Jensdotter Hont.

Att hitta de där guldkornen på vintagemarknaden är en förmåga i sig, och Elin tror sig ha ärvt den från sin mamma.

– Hon var en sakletare av rang och byggde upp fantastiska hem av loppis- och containerfynd. För mig började det med mode. Det var väldigt viktigt när jag var yngre att hitta unika plagg, och det är något jag fortfarande tycker är kul.

Egen butik

I dag driver Elin Jensdotter Hont en egen butik, Bodil Vintage, vilket är en dröm som hon har haft sedan 20-årsåldern men länge inte trodde skulle gå att förverkliga. Men så öppnade sig en dörr för åtta år sedan – Elin vantrivdes på sitt jobb och bestämde sig för att pröva lyckan. Ett beslut hon inte har ångrat, och som känns bra i magen nu när hållbarhet har blivit en allt viktigare fråga för många.

– Jag tycker att hållbar inredning både kan vara att köpa begagnat, handla lokalt producerat eller göra ett långsiktigt köp av något nytillverkat. Men det krävs ofta detektivarbete för att kunna göra de riktigt medvetna valen när det gäller nya saker.

Pandemin må ha satt käppar i många hjul, men inredningsbranschen har gått som tåget. Många företag slår försäljningsrekord, samtidigt som exempelvis Myrorna tar emot hela 20 ton avlagda möbler och prylar varje dag, enligt butiken själv.

– Helt ärligt så tycker jag att svenskarnas inredningskonsumtion har gått överstyr. Dessutom influeras vi av människor som inte sällan får saker gratis och renoverar väldigt ofta – och plötsligt blir det norm. Personligen har jag avföljt många konton på Instagram som förr inspirerade mig, men numera mest skapar ett köpbegär efter saker jag verkligen inte behöver.

Inredningskonsumtion som gått över styr

Elin Jensdotter Hont pratar gärna om överkonsumtionen i dagens samhälle, även när det gäller loppis och begagnat:

– Jag tycker att man ska lita på vad man tycker är fint, men sedan också fråga sig själv om man verkligen behöver saken. Trenden att visa upp sina loppisfynd tror jag tyvärr bara bidrar till mer konsumtion i sig. Om man inte får sina köpbehov tillfredsställda på loppisen går man kanske i stället och köper något nytt.

Elin bor med sin familj i en fyrarummare – som faktiskt är en hel våning – i ett 1600-talshus i Gamla stan i Stockholm.

– Den ligger nära slottet, vilket är lite lustigt eftersom vårt förra hem var en flygel till ett slott på Ekerö. Vi bytte den mot den här lägenheten. Länge leve allmännyttan! säger Elin och skrattar.

Men det var faktiskt inte lägenheten i sig som fick familjen att flytta dit, utan platsen.

– Vem har inte alltid drömt om att bo i Gamla stan? Utseendemässigt har vi haft vackrare bostäder tidigare, men den här har sin charm, exempelvis med de djupa fönsterkarmarna.

I lägenheten är varje sak noga utvald, men inte för att stå på display utan för att fungera i livet på riktigt.

– Jag älskar att omge mig med genuina, vackra möbler och saker, men det får inte kännas som en kuliss. Att ha ett trivsamt hem är viktigt – men inte allt. Det är ju livet som utspelar sig i hemmet som spelar roll. Vi kanske behöver starkare influerare inom det området i stället? Hur skapar vi en bra atmosfär med varandra?

Naturligt och lugnt

Just detta hem är nytt för familjen, de flyttade in för några månader sedan. Ändå får man en känsla av att de har bott här i många år. Men lägenheten är inte inredd på det sätt Elin först hade tänkt.

– Innan flytten hade jag faktiskt planer på att skapa ett hem som osade Italien eller Frankrike! Eftersom vi inte får resa nu ville jag att det skulle kännas som att vi var på hotell Le Pigalle i Paris. Jag ville ha marmorbord, stolar i stålrör och läder, storslagna konstverk och råa väggar. Men väl på plats, mitt i en hektisk flytt och med en bebis dessutom, behövde vi lugnet. Så vi fortsatte med den stil vi redan hade.

Hon beskriver den som ”naturlig och lugn” och i princip allt går ton i ton. Även om det mesta är vintage är det inte en specifik tidsperiod eller formgivare som dominerar. I stället får den personliga smaken styra. Det är den som är den röda tråden.

– Det är oftast form och material som talar till mig. Jag är inte heller speciellt kunnig när det kommer till designers, det har aldrig varit avgörande vare sig för oss som familj eller i mitt jobb med butiken. Ögat är det som får välja!