Jag minns hur jag låg i min lumpensäng och avskydde mina befäl samtidigt som jag lyssnade på den förföljda folkmusikgruppen Grup Yorums kurdiska låtar i min bärbara cd-spelare. Att de, i ett högerkonservativt land som Turkiet, kunde mötas som män och kvinnor, men även som kurder och turkar, och skapa motståndskraftig musik gjorde dem till Rage against the machine.

I min kalender står det ”Årsdagen för Helîn” och jag börjar nynna på Grup Yorums Çav bella (Bella ciao), en känd kamplåt i hela Turkiet, som fick en kvinna arresterad när hon spelade den ur en moskés minarethögtalare i Izmir.

Kurdiska Helîn Bölek var sångare i Grup Yorum. Hon dog efter 288 dagar av hungerstrejk som hon och en vän inledde när de fängslades, som en protest mot regeringens behandling av deras band. Helîn svälte ihjäl sig själv i protest, hon blev 29 år gammal, men hennes kampmusik och hennes starka röst mot den turkiska järnhanden dör aldrig.

Jag tänker tillbaka på året utan Helîn och ser inget slut på Turkiets nationalistiska, rasistiska och sexistiska policyer. Trots att familjevåld och våld mot kvinnor är ett stort problem i Turkiet lämnar de Istanbulkonventionen vars syfte är att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Turkiet fortsätter att hota landets tredje parti, det prokurdiska HDP, med förbud. Deras antikurdiska värderingar yttrar sig även i hotfulla uttryck mot det progressiva och feministiska samhällsbygget i Kurdistan i Syrien (Rojava).

Turkiska åklagare inleder fortfarande terrorutredningar mot människor som utövar sin medborgerliga rätt som skyddas av den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna som Turkiet inte vill efterleva.
Förföljelsen av assyrier/syrianer, armenier, hbtq-personer, fortsätter som vanligt och landet fortsätter att skaffa sig fler fiender genom att provocera grannstater.

En fråga som ofta ställs är den om vilken väg Turkiet går och hur det ska gå. Slutsatsen blir ofta att de underminerar demokratin. Men Turkiet är inte en demokrati, Turkiet är en auktoritär stat med orättvisa val som manipuleras av staten.

Det spelar ingen roll om presidenten heter Recep Tayyip Erdoğan, Abdullah Gül, Süleyman Demirel eller Kenan Evren. Det är samma författning. Att förtrycket kostat så många liv under så lång tid är direkt kopplat till den turkiska författningen.

Helîns enda brott var att hon stod upp för de förtryckta och uttryckte deras smärta i sin musik.

”Glöm inte varför hon dog”, säger Helîns mamma Aygül Bilgi i samband med årsdagen av hennes död. Det jag hör henne säga är att det inte var Erdoğan som dödade henne, det var inte heller myndigheternas förföljelse eller polisens återkommande razzior som berövade henne livet. Det var den turkiska författningen som håller samman en stat som har dragit sina nationella statsgränser i blod som dödade henne.