Det hände sig vid den tiden då det fortfarande var riskfritt att jobba utomlands. Jag hade bott på ett hotellrum i några månader, nu var det jul, vi hade några viktiga möten i mellandagarna men jag skulle nog vara hemma i Sverige till nyår. Hela julnatten hade jag ägnat mig åt att skriva om några trilskande texter, men på juldagsmorgonen började inspirationen tryta och jag beslutade mig för att ta en promenad. Det var bara 18 grader varmt, men så hade det också regnat hela natten.
 
På Holloway drive i West Hollywood kommer en väldig gestalt mot mig. Han påminner om en korsning mellan Morgan Freeman och en före detta tungviktsboxare. Jag kan inte påstå att han raglar fram, men samtidigt är det svårt att säga att han går. Han liksom mer trotsar gravitationen, på ett briljant sätt.

Plötsligt stannar han upp och stirrar på den ganska omfattande vattenpölen på gatan. Han ser bekymrad ut, som om han just vaknat upp ur en strålande dröm och nu börjat inse att han har ett problem. Han pekar på vattenpölen och suckar. ”Det där hjälper ju inte! Vi skulle behöva tre meter regn om vi ska klara det här.”
 
En gång i tiden, berättar han för mig, var det fullt av apelsinlundar här. I Beverly hills odlade man bönor, sedan köptes marken upp av investerare som började leta efter olja. Istället för olja hittade de en massa vatten, och då beslutade de sig för att bygga en liten stad i stället.

Problemet, berättar han, var att inga svarta fick bo där. Judar var inte heller välkomna. De flyttade dit ändå, ler han. Några filmstjärnor, som Buster Keaton, välkomnade dem. Andra ville att Beverly hills skulle förbli vitt, men de förlorade i högsta domstolen. 
 
Men känslan av överlägsenhet går visst aldrig ur somliga. När den långa torkan började bli riktigt alarmerande under 2015 visade det sig att Beverly Hills var en av de största vattenkonsumenterna i Kalifornien – de förbrukade 60 gånger mer vatten än en genomsnittlig familj i Los Angeles. De tvingade Beverly Hills att minska konsumtionen med 36 procent.

Staden gjorde sitt bästa – de bytte till och med ut gräsmattorna framför stadshuset med mexikansk salvia. De skickade brev till de mest slösaktiga invånarna och varnade dem med dryga böter. En känd producent använde i genomsnitt drygt 102 000 liter vatten om dagen under sommarmånaderna. 

I Beverly hills resonerade man som så att eftersom de betalade för vattnet hade ingen någon rätt att klaga. Att vattnet tog slut på andra ställen kunde omöjligt vara deras fel. När det argumentet inte bet, hävdade deras jurister att de gröna gräsmattorna i Beverly hills var ett amerikanskt kulturarv, beundrat över hela världen och därför nödvändigt att bevara.

Det argumentet var så fånigt att invånarna till sist gick med på att ransonera vattnet. ”Den enda orsaken till att alla gräsmattor i Beverly hills fortfarande är så magiskt gröna, beror på att de sprutmålar dem nu för tiden. Det är alltid så de har hanterat saker och ting.”