När jag kastar pillren blir jag mig själv”, skrev Viktor Johansson i Svenska Dagbladet för någon vecka sedan i en rätt osammanhängande artikel om hur människor äter antidepressiva mediciner för att de har en ”fobi för känslor”. Han avslutade texten med en melodramatisk scen när han kastade sina utskrivna tabletter på ett apotek på Östermalm.

Jag vet ingenting om just Johanssons eventuella behov av de här medicinerna, men jag hoppas innerligt att ingen inspirerades av texten att genast kasta sina egna pillerkartor. SSRI måste nämligen sättas ut långsamt och den som abrupt slutar med dem riskerar svåra biverkningar, som akut ångest och självmordstankar.

I höstas var det en diskussion i bland annat Läkartidningen om hur adhd-vården borde prioritera ner i övrigt högpresterande personer och ofta inte utreda dem alls. Med sin allmänna kompetens klarar de ju sig hyfsat ändå och har därför inte tillräckliga funktionshinder. Att över huvud taget ha tagit sig igenom en avancerad utbildning borde utesluta från diagnos, sa en psykiater, eftersom det inte går med adhd.

SvD-texten utgick från en romantisk syn på psykisk sjukdom som inte är helt ovanlig. Utifrån den anses medicin döva och dämpa våra autentiska jag, som tvärtom kommer fram oförfalskade i ångest och depressioner – som dock oftare benämns med trevligare begrepp som ”melankoli” eller ”starka känslor”. Adhd-diskussionen baseras snarare på resursbristen i psykvården, med begränsade resurser vill läkare lägga sin tid på patienter som absolut inte klarar sig utan vård.

Det senare finns det väl någon rimlighet i ändå, även om jag inte direkt ser det samhällsekonomiskt lönsamma i att låta högpresterande personer gå in i väggen gång på gång för att de anstränger sig till sitt yttersta att just klara sådant som andra inte ens ser som svårt. Även om man kanske exempelvis klarar ett jobb om man använder all sin kraft till det så ser ens hem ut som en soptipp i Lagos eftersom ingen ork finns kvar. Vi är många som tidigare klarat utbildningar men kraschat allt annat som fått helt nya liv efter diagnos och medicin.

Den romantiska synen är dock ännu mer svårsmält. För den deprimerade är det inte mer autentiskt att utan medicin inte klara av att resa sig ur soffan än det är att som medicinerad kunna leva ett fullödigt liv. Uppfattningarna hänger också samman i tanken att det som utgångsläge är bättre att inte äta medicin. Man bör skärpa sig och sluta gnälla och klara av att känna sina fulla känslor. Allt annat påstås vara onaturligt.

Det mest naturliga som finns är dock lidande och död, och det försöker vi som människor i allmänhet undvika. Det kallas civilisation snarare än fusk. Det vi primärt bör oroa oss för är inte att människor äter mediciner för att må och leva bättre utan att det inte finns nyare och ännu bättre mediciner att prova.