Det finns vissa jobb som jag aldrig skulle vilja ha, hur arbetslös jag än råkar vara. Det kanske låter som en för arbetslinjevurmare provocerande och arbetsskygg inställning, men jobbet som åsyftas är förmodligen inte vad ni tror. Det är inte något av de lågavlönade arbeten som det ibland hävdas att ”ingen kommer vilja utföra” om vi inför basinkomst. Det är inte heller något av de arbeten med stress, skiftarbete, motoravgaser, buller och ihållande fysiskt tungt arbete som årligen leder till mer än 2 500 människors död bara i Sverige.

Nej, jobbet jag absolut inte vill ha är det som kommunikationsdirektör på Försäkringskassan. Speciellt inte nu när SVT rapporterar om Johan som tog sitt liv i januari i år, och som i sin sista videohälsning sa: ”Om ni vill ta strid för nånting härefter så kan ni fråga er varför i helvete jag blev sjukskriven i tio år och sen utförsäkrad och bortglömd in i fördärvet”.

Anki Sandberg, ordförande för Riksförbundet Attention, som är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), vilket Johan hade, tycker att Försäkringskassans beslut om att plötsligt utförsäkra Johan efter tio år är fruktansvärt.

”Att man efter 10 år med olika stödformer ska bli helt utan är inte ett bra arbetssätt. Det borde inte Försäkringskassan själva tycka. Det är oansvarigt och rent ut sagt grymt mot den enskilde” säger hon till SVT.

Men Försäkringskassan tycker inte att de har något särskilt ansvar här. Eller, det kanske några enskilda anställda tycker, men det är då rakt inte den kommunikativa linjen som förs. När SVT försöker nå dem är det retoriskt ormande på flera nivåer. Först ut är en riktigt klassisk ursäkt för att inte behöva säga något med substans alls:

”På grund av sekretess kan vi inte uttala oss i det här enskilda fallet men självklart är det viktigt att den som behöver stöd och hjälp ska få det.” Detta intetsägande svar är undertecknat med det lika intetsägande ”Försäkringskassans Presstjänst”.

Därefter blir det dock lite mer intressant när kommunikationsdirektören, vars jobb jag alltså definitivt inte vill ha, svarar att ”oavsett hur objektivt ni framställer detta, finns det en avsevärd risk att era tittare kan få intrycket att Försäkringskassan har en del i skulden till att en människa tagit sitt liv”.

Hm. Lustigt, med den formuleringen finns det ju en avsevärd risk att man kan få intrycket att Försäkringskassan definitivt inte anser att att de har en del i skulden? Trots att personen i fråga som tragiskt nog valde att avsluta sitt liv helt klart och tydligt sa att en del av skulden låg hos just Försäkringskassan?

Kommunikationsdirektören fortsätter: ”Det innebär med stor sannolikhet att en eventuell talesperson hos oss kommer utsättas för hot”.

Hm igen. Det beror väl helt och hållet på om talespersonen i fråga – lämplig sådan vore ju exempelvis generaldirektör Nils Öberg – skulle säga att myndigheten tar ansvar för sina tidigare tillkortakommanden, beklagar tragedin djupt, och tar detta med sig i arbetet för att förbättra myndighetens arbetssätt för invånarnas bästa. Det hade sannolikt inte blivit så mycket hot av det.

Men genom att formulera sig på det viset som kommunikationsdirektören gör har han faktiskt avslöjat att Försäkringskassan absolut inte anser att de har något ansvar eller någon skuld i att människor de utförsäkrar tar livet av sig. Det gäller att som kommunikatör hålla tungan väldigt rätt i munnen om man ska försöka försvara en av Sveriges just nu mest ifrågasatta myndigheter, för visst är det hög sannolikhet att tittarna kommer vilja se huvuden rulla när FK fortsätter att låtsas som om de inte har någon som helst inverkan på människors faktiska och materiella liv. Det är ett jobb jag definitivt inte skulle vilja ha.