DEBATT Var lever den moderna urbana svensken? Det uppenbara svaret är Uppsala, Malmö, Göteborg, Umeå, Stockholm eller någon annan av våra många städer. I staden sover och fortgår livet för den moderna urbana svensken i det uppenbara avseendet. Men vad innebär det att leva i ett geografiskt avseende? Vi föreslår att vi tittar på det genom att granska relationerna till det livsavgörande nödvändiga. Det livsavgörande nödvändiga skulle kunna vara upplevelser, mening, boplats, relationer till andra människor och till det mer än mänskliga men för att undvika att skriva en bok vill vi här granska vår relation till maten.
I bästa fall så har den moderna urbana svensken ett utbredningsområde som begränsas till Sveriges gränser. Personen i fråga kanske äter gula ärtor från Gotland, tomater från Järvsö och möjligtvis grönbeteskött vars foder kommer från slottade ängar. Majoriteten har dock ett utbredningsområde vars spann sträcker sig globalt. Tofu från Japan, ost från Holland som egentligen kan spåras till Sydamerika om kraftfodret inkluderas, tomater från megaväxthus i södra Spanien, vitlök från Kina allt drivet av olja från planetens många hörn. Den moderna urbana svensken har vräkt ut sig över hela jorden. Hen kan inte leva utan att ta massiva arealer land i anspråk oavsett om taket över huvudet är 40 eller 100 kvadratmeter stort. Vad spelar denna triviala insikt för roll?
Den spelar roll av flera anledningar. Dels belyser den skörheten och sårbarheten som den moderna urbana svensken lever under och dels belyser den hur städerna som de är utformade för tillfället konstant exporterar problem till andra platser genom att tvinga dess invånare att ha ett globalt fotavtryck. Det är en uppenbar självklarhet att fler människor i städer innebär färre människor som själv kan producera det de behöver för att överleva på platsen där de bor. Resultatet av det blir att mänskligt arbete, grävande och ogräsrensning måste ersättas med fossila traktorer, monokulturer till horisonten och därmed bekämpningsmedel samt att lokala näringskretslopp blir omöjliga att sluta på energieffektiva sätt.
Allt detta är oroväckande men värst av allt är att denna livsmodell som den moderna urbana svensken finner sig i flyttar runt mer jord på vår planet än vad föregående istid gjorde. Varje människa vars relation till mat är en global relation med noder över hela planeten eroderar i snitt 3.4 ton jord per år! Det är jord som skulle kunnat lagra kol och producera mat in i evigheten om de sköttes rätt men som försvinner till följd av den globaliserade relationen till mat. Detta fick FN att för 6 år sedan slå fast att vi har ca 60 skördar kvar. Var lämnar det den framtida urbana svensken? Utsattheten är total, ett faktum som är lika applicerbart till nutiden som framtiden.
I pandemins vagga såg vi tendenser på utsattheten när hyllor gapade tomma i panikens framfart. Samhällsdiskussionen vändes välkommet mot frågor som berörde ökad självförsörjning. Kontexten var dock Sverige och om vi återigen tar relationer som vår utgångspunkt för analys så kan man undra vad som menas med självförsörjning? Att något är odlat i Sverige innebär inte att det är producerat här. Inte så länge produkten är ett resultat av bensindrivna traktorer eller fosfor för att nämna två exempel. Den moderna urbana svensken, oavsett om hen är vegan, vegetarian eller köttätare, är beroende av fosforbrytning från megagruvor i Marocko, olja från mellanöstern, kemikalier från höger och konstgödsel från vänster. Det globaliserade matsystemet är ett experiment som är ovärdigt människor. Vi behöver nya städer som kan ge oss alla en tryggare framtid och en vildare värld.
Så hur integrerar vi produktion i våra städer? Hur bryter vi mönstren som tvingar den moderna urbana svensken att ha en global relation till näring som urholkar planetens välmående? En del har lanserat jordfria högteknologiska förslag på lösningar som genom led-lampor kan ta garage eller lagerlokaler i anspråk för produktion av sallat och tomater bland annat. Dessa kan ha sin plats men generellt går det åt lika mycket eller mer energi att producera dessa grödor som de sedan genererar när vi väl konsumerar dem. Därtill är en hel del av dessa system beroende av näring som produceras på andra delar av planeten vilket även gör att man kan ifrågasätta ifall dessa system verkligen kan klassas som självförsörjande i den djupare bemärkelsen som vi här diskuterar. Lösningen återfinns med andra ord inte i teknologisk innovation utan genom innovation i våra tankehorisonter, våran förmåga att “tala” med det mer än mänskliga och utveckla metoder som efterapar de system och mönster som evolutionen utvecklat över miljarder år. Vi måste bygga jord, sluta lokala kretslopp, utnyttja marginalerna och förena människa och natur, natur och produktion, bo och bortom-bo. Det finns ingen global modell för det, endast de lokala förutsättningarna kan gälla när resilienta matsystem för framtiden ska etableras.
Utanför Uppsala vid SLU:s campus har vi utvecklat en modell vars syfte är att pionjera ett ramverk för stadsodling som andra städer kan efterapa utefter deras specifika klimat, ekologi och kultur. Ramverket grundar sig i permakulturens 12 principer. De 12 principerna är fundamentala för alla åtaganden som strävar efter att designa naturnära system bortom hållbarhet. Utöver dessa har vi i Ultuna Permakultur ytterligare sex principer som vi anser vara helt avgörande för framgången på urbana självförsörjningsprojekt.
Den första principen handlar om att odlingsprojekt kräver en välplanerad och genomarbetad design där alla komponenter i systemet fyller socioekologiska funktioner och samtidigt stärker och göder varandra. Inte sällan ses odling i städer som en hobby vid sidan av de “riktiga” jobben. Det är en mentalitet som resulterat i att odling i många fall blivit synonymt med pallkragar och kolonilotter, modeller som inte ger helheten som holistiskt designade odlingssystem genererar.
Den andra principen informerar designen genom att kräva en förståelse för kontexten. Det handlar om att lokala förutsättningar såsom klimat, vegetation, jordtyp, täthet och kultur mm måste vara fundamentala i planering och genomförande av projekt. Denna princip är oerhört kraftfull eftersom den förkastar idén om att lösningar kan se likadana ut överallt, istället fostrar den en egendomlighet som kan bli unik för staden i fråga och som på en större skala bidrar till en mer divers och intressant värld.
Princip tre kräver ramverk för skötsel och brukande. Det är orimligt att bara ställa ut odlingslådor och förvänta sig att dessa åsidosatta ytor ska öka stadens självförsörjning. Oavsett om åtagandet handlar om nötträd längs gator, omfattande matparker eller trädgårdar på hustak så är det avgörande att det framgår ifall odlingarna är till offentligheten och därmed sköts av kommunen eller ifall de är affärsmodeller i sig själva.
Princip fyra följer från princip tre med kravet att produktionen är vacker och välskött. Det finns ingen konflikt mellan produktion och estetiskt tilltalande miljöer. Väldesignade och mogna skogsträdgårdar kan tex vara några av de vackraste miljöer vi människor förmår skapa.
Princip fem kräver att projekt sker på tillräcklig skala vilket för projekt som strävar efter att vara ekonomiskt lönsamma landar på ytor runt 0.7 hektar och uppåt, iaf om man utgår från dagens ekonomiska system. Därtill krävs skala för att städerna i fråga ska producera behovet som dess invånare har. Inga tak, parker eller marginaler bör gå outnyttjade.
Sista principen handlar om att integrera människor i produktionen snarare än att segregera dem. Designa systemen så att människor kan strosa, lukta och bekanta sig med hur maten de konsumerar faktiskt gror. Det är en avgörande princip för att åter koppla den urbana människan till jorden – livets källa.
Så hur skulle då en stad eller urban miljö full med projekt som baserar sig i dessa principer se ut? Den skulle under sommarhalvåret vara grön och blommande med surrande bin och kvittrande fåglar. Doften från körsbär och fläder skulle ersätta doften av Diesel och lokala marknader skulle ersätta plasthaven som de stora matkedjorna erbjuder i sina grönsaksutbud. Jordarna skulle krylla av liv i vad som tidigare varit livlösa gräsmattor.
Taken skulle prunka med en kombination av restauranger och odlingar och längs med gatorna skulle cyklar dela utrymme med bär och frukt när bilarna förpassas till stadens periferi. Det är i denna miljö som den moderna urbana svensken själv skulle omdefinieras allteftersom dess relationer till det livsnödvändiga radikalt omformas. En tomat skulle inte längre vara en kolonial produkt vars produktion sträcker sig över hela jorden utan en vital komponent i en vibrerande stad där folk kan livnära sig på det nödvändiga. Konsumenten av denna tomat förändras likväl eftersom denna inte längre passivt bidrar till eroderade jordar, döda insekter och emellanåt diverse slavarbete utan till resiliens, egendomlighet och prunkande skönhet.
Vi pratar om att starta upp samhället igen efter Coronapandemin men det kan vara det minst genomtänkta vi kan göra. I kölvattnet av total sårbarhet krävs ett modigt samhälle som vågar omdefiniera stora koncept som hälsa, sjukvård, näring och inte minst städer i strävan på ett långsiktigt regenerativt och resilient samhälle. Odling är ingen hobby, det är grundbulten i frodande och långlivade kulturer.
