Försvarshögskolans Jenny Hedström, biträdande lektor i krigsvetenskap, har följt utvecklingen i Myanmar i 20 år och hon menar att en militarisering av befolkningen nu sker, i alla fall delvis.

– Under den senaste tiden har det florerat mycket bilder på folk med vapen, det finns absolut ett väpnat motstånd, säger hon.

– Frågan är dock hur stora de här grupperna som de ansluter sig till är och hur mycket vapen de förfogar över.

Landets så kallade enhetsregering, en typ av skuggregering som domineras av den avsatta Aung San Suu Kyis parti NLD, har sedan tidigare pratat om att bilda en federal armé som skulle kunna strida mot militärjuntans trupper. Förstadiet till en sådan har redan börjat formas på flera håll i landet men dess inflytande sägs ännu vara begränsat.

Etniska miliser strider

De aktiva striderna som förekommer i landet sker enligt Jenny Hedström främst mellan militären och så kallade etniska väpnade arméer.

I nuläget finns mellan 11 och 23 sådana arméer i landet – samtliga med olika mål, olika territoriella anspråk och olika antal stridande. De etniska arméerna finns bland annat i etniska minoritetsområden som delstaterna Kayin, Shan och Chin.

– De grupperna har bedrivit en väpnad kamp mot landets armé ända sedan självständigheten 1948, så strider där är inget nytt.

TT: Vad är det som är nytt nu då?

– Det som har hänt under den senaste tiden är att många demokratiaktivister flytt städerna efter regimens brutala nedslag på protesterna. De flyr då till de här minoritetsområdena utom statlig kontroll. Vissa har anslutit sig till de stridande grupperna och vissa gömmer sig bara. Det är därav omöjligt att säga exakt hur många som strider i dag.

Att folk som inte tillhör de här grupperna ansluter sig till de stridande är inget nytt i sig, säger Hedström.

– Det skedde även i samband med protestvågen 1988. Då var det många studenter som flydde städerna och anslöt sig till de stridande. En skillnad nu är dock att motståndet är väldigt brett, statstjänstemän, lärare och hamnarbetare har anslutit sig. Det är inte bara politiserade yngre längre.

Kommer grupperna att enas?

TT: Du säger att det inte går att säga hur stora de här stridande grupperna är. Vet man hur mycket vapen de har?

– Inte tillräckligt. Ett stort problem för det väpnade motståndet är just vapentillgång, många av de nya rekryterna uppges träna med trägevär i dag. De vapen som finns köps antingen på svarta marknaden och smugglas in i landet via gränserna, tillverkas själva eller tas från armén vid attacker.

TT: Har de här väpnade grupperna några som helst utsikter att göra militära vinningar mot landets militär?

– Man ska komma ihåg att den myanmariska staten inte har haft kontroll över vissa delstater sedan självständigheten, så uppenbarligen finns det ett väpnat motstånd som kan mota regimens trupper där. Frågan nu är snarare om den typen av strider även kommer att förekomma i städerna i framtiden, det återstår att se.

En annan sak som återstår att se är huruvida skuggregeringen kan övertyga etniska arméer att börja strida för den federala armén istället, säger Jenny Hedström.

– I nuläget ser det svårt ut då de etniska minoriteterna generellt är emot Aung San Suu Kyi och NLD, ett parti som de ser som en del av problemet i Myanmar och som de kämpat mot under många år. Men man vet aldrig.