Speciesismen, den ideologi enligt vilken människan på olika sätt tillåter sig härska över andra djur, genomsyrar hela vårt samhälle. Den är också en grundläggande orsak till många globala kriser. Att bekämpa speciesismen ligger därför i alla progressiva rörelsers intresse.

Ur de planetära problemen har en grön kritik av människans dominans över andra arter vuxit fram. Men samtidigt har det också blivit svårare att föra offentliga samtal och debattera om djurs rättigheter. Som allra tydligast är det i matfrågan, där miljö och hälsa numera anses vara de enda rumsrena argumenten mot mänsklig konsumtion av icke-mänskliga djur. Miljö och hälsa är viktiga aspekter, men motverkar inte nödvändigtvis speciesismen.

När matproduktion kritiseras utifrån en anti-speciesistisk ansats bemöts det ofta med fientliga försvar av djurkonsumerande livsstilar. Det hänvisas till människans ”naturliga behov” av animalier och ”kulturella traditioner”, eller till global och social rättvisa. Ofta leds diskussionen in på sidospår, som nyttan med Kravmärkta och närproducerade köttprodukter, eller myten om den (inför slakten) lyckliga grisen. Populära försvar av fortsatt exploatering handlar också om djurskydd, som exempelvis ”det djurvänliga” Miljöpartiet väljer att prioritera fast djurskydd befäster mer än utmanar speciesismen.

Generellt verkar de flesta som anser sig vara gröna och medvetna konsumenter värdera djurskydds- och ”happy meat”-idéerna högre än djurs rättigheter. Den speciesistiska problematiken i det har bland annat  diskuterats av den marxistiska statsvetaren Per-Anders Svärd, vilken istället förordar abolitionistisk veganism som innebär att djurutnyttjande helt avskaffas.

I dokumentären Cowspiracy – Hemligheten bakom hållbarhet avslöjas djurhållning som den enskilt största orsaken bakom den globala uppvärmningen, habitatförlusten på land, havsdöden, skogsskövlingen och artutrotningen. Det är ekologiska kriser som var för sig är tunga argument mot djurhållning, men ändå adresseras djurkonsumtionen sällan av miljörörelsen och organisationer för matsuveränitet. Dessa vill helst skilja på bra och dålig djurhållning. Att en enda cheeseburgare med bacon kräver 3 000 liter vatten att producera, eller att även grönbetande kor tar enorma arealer och resurser i anspråk, är de näst intill ointresserade av. Och djurs rättigheter är en icke-fråga. 

Många vet inte att människan kan leva gott och hälsosamt på en i grunden vegansk kost, till en betydligt mindre miljöpåverkan och på alla vis mer etiskt. Fortfarande tror också många att lokalproducerad mat kräver animalier i ett land som Sverige, okunniga om att vi kan bli självförsörjande på baljväxter (rika på proteiner, mineraler, vitaminer och kolhydrater) även här. Alternativa fakta om animalisk människoföda cirkulerar även bland professionella arbetare för miljö och matsuveränitet. Och det är synd, ur såväl mänsklig som miljömässig och djurrättslig synpunkt, eftersom det försvårar allianser mellan rörelser som alla strävar för en hållbar och rättvis värld. För vilken form av samarbete är möjlig utan en grundlig uppgörelse med speciesismen?

Frågan har ställts tidigare. Bland annat av den politiska teoretikern Dinesh Wadiwel som kritiserat Eric Holt-Giménezs bästsäljande bok A foodie’s guide to capitalism: Understanding the political economy of what we eat. Den har också lyfts av djurrättsaktivister inom de jordlösas rörelse i Brasilien, där kooperativa djurfarmer varken lyckats bryta kapitalismens eller speciesismens logik. Istället har de skapat monotona arbetsuppgifter för missnöjda och alienerade arbetare, samt trängt undan odling av grödor viktiga för verklig självförsörjning.

Kunskapsläget i dag ger oss enorma möjligheter att välja vilken matproduktion vi bör satsa på och stödja. Det är inte solidariskt, med någon, att försvara traditionella och koloniala former av djurproduktion. Inte ens om det kallas för socialism eller kooperativ demokrati, klimatsmart eller grönt. Kapitalismen är fortfarande inte det enda problemet.