När man kliver in hemma hos Marke Markebo i Fullersta utanför Stockholm är det första man märker den stora bokhyllan med frimärkssamlingen. Prydligt sorterade står de där, pärmarna med frimärkena från världens alla länder efter över ett halvt sekel av samlande.

Det var så det började för Marke Markebo, intresset för samhället och politiken kom bokstavligen som ett brev på posten till pojkrummet i Landskrona.

– Redan på högstadiet började jag inrikta mig politiskt mot vänster. Frimärkena öppnade upp intresset för omvärlden och världspolitiken. Jag ville lära mig mer om varje land, säger han.

Det var via vänner som han gick med i Vänsterns ungdomsförbund (VUF), dåvarande VPK:s ungdomsförbund. Vänsterrörelsen var på den tiden uppsplittrad i en rad fraktioner, men just i Landskrona fanns ingen annan vänster representerad. Det kom senare, berättar han.

Solidaritet mellan arbetare

När den stora gruvstrejken bröt ut 1969 i LKAB:s gruvor var Marke Markebo med och samlade in pengar åt gruvarbetarna som hade gått ut i vild strejk utan stöd från sitt fackförbund.

– Vi brukade ta oss ned till varvet i Landskrona och samla in bidrag från varvsarbetarna. De skänkte mycket pengar till gruvarbetarna i norr. Det gjorde stort intryck på mig och det föddes en tro i mig på arbetarklassen och arbetarnas egen förmåga. Det är en tro som aldrig har lämnat mig, säger Marke Markebo.

En annan vändpunkt för honom var när han var med och ordnade julfirande för Landskronas hemlösa. Det kom många fler än väntat till huset de hade lånat av kommunen. Det hela slutade med att det blev ett upprop om fler insatser för de hemlösa och att ungdomarna ockuperade huset i protest under en vecka, där de ordnade spelningar med musik och andra kulturevenemang.

– Folk kunde komma dit och spela schack och umgås. Det passade mig bra med den antielitistiska kulturuppfattningen. Vi tyckte att alla kunde spela musik. Jag anammade till och med proggkulturen runt den här tiden, även om mycket inom proggen var lite präktigt och propagandistiskt i mitt tycke.

Han flyttade till Stockholm 1973 för att gå på konstskola, men musikintresset tog över. Återigen var det via vänner som han kom i kontakt med en vänstergrupp, denna gång en anarkistisk studiecirkel i Huddinge. Han flyttade dit och gick med i Förbundet arbetarmakt (FAM), som byggde på tanken om ett samhälle uppbyggt på arbetarråd, så kallade rådssocialister.

– FAM hade brutit med den dåvarande anarkistiska ideologin som de tyckte var alldeles för flummig. Medlemmarna var oerhört aktivistiska men gruppen tappade fart allt efter att åren gick och FAM lades ned 1979.

Första gitarren

Förutom frimärkena finns det en hel del spår i Marke Markebos lägenhet efter den långa karriären som musiker. Eller kanske är det för mycket att kalla det för karriär när det mesta som han var med och skapade i början av 1980-talet i dag skulle sorteras in som kult. Den första gitarren har han kvar och några stärkare modell äldre finns också.

– När punken kom 1979 så hoppade jag på den med hull och hår. Fast vi kallade mer vår musik för nya vågen och spelade i en rad olika genrer men gemensamt var attityden. Några år senare hade vi förpunkats ytterligare, säger han.

De fick hyra en lokal av kommunen och ordnade punkkonserter. Skivbolaget Sista bussen, som hade skapats i skarven mellan proggen och punken kom till efter att Hela huset skakar hade åkt på en blåsning.

– Vi skulle vara med på en antidrogskiva. Men personen som låg bakom skivan visade sig vara en gammal bankrånare som försvann med vår demo och lite prylar. Vi fick bilda bolag själva för att ge ut vår singel.

Kulturföreningar

Fler punkinriktade grupper och kulturföreningar växte fram runt om i landet och rörelsen växte. Marke Markebo, spelade gitarr, sjöng och spelade trummor i ett flertal band, främst Hela huset skakar, men också senare i Lilla huset på prärien, Blå skåpet och andra lösare sättningar, som Sex epistels där han tolkade Bellman tillsammans med Lars ”Guld-Lars” Jonson och Stefan Sundström. På omslaget till singeln Frihet syns en ung och mycket svettig Marke Markebo spela gitarr naken omgiven av lika svettiga fans. Punken och proggen byggde mycket på gemenskap och den fann han i de olika föreningar som bildades. Under nästan alla år som han har varit aktiv i föreningar har han haft tillgång till olika lokaler som han har kunnat använda till att repa och ha konserter. Det var sociala platser där folk kom och lagade mat och hängde när de var arbetslösa, eller sysslade med något konstnärligt.

– Det har format mig enormt att ha haft möjligheten att kunna vara i de här lokalerna och utvecklas med musiken och andra intressen som fotografering.

Gick konstskola

När Marke Markebo först kom till Stockholm var det för att gå på en förberedande konstskola. Men det blev andra jobb som kom att bli brödfödan och inte konsten, bland annat var han stadsbud i några år. 1984 började han arbeta på Posten. Fem år senare valde han och några andra att gå med i Syndikalisterna, som på den tiden hade främst medlemmar bland skogsarbetare, ställningsbyggare och andra lite lösare yrkesgrupper. Fackförbundet hade också börjat att locka folk från offentlig sektor.

– För oss som var fostrade i punksvängen passade syndikalismen bra. Vi var vana att vara lite utanför övriga samhället och stå vid sidan. Vi fick säkert med oss 150 personer från de olika postkontoren de första åren till SAC, Sveriges arbetares centralorganisation. Jag gillade att det inte var centraliserat och att det byggde på självorganisering och självförvaltning, säger Marke Markebo.

SAC var uppdelad i lokala föreningar och var inte styrd av de rådande kollektivavtalen eftersom de inte hade skrivit under några. I över tjugo år var han engagerad inom SAC, bland annat som ombudsman mellan 2000–2006.

– Så småningom hamnade jag i konflikt med vissa personer i ledningen eftersom jag tyckte att SAC hade utvecklats i mer centralistisk riktning och försökte styra hur vi skulle driva fackliga frågor. 2008 uteslöts vi efter att vi hade bildat en lokal förening i Huddinge.

–Fast många av de personer som kastade ut oss har ju själva blivit utkastade senare. Så kanske det kommer gå att lösa att gå med i någon form i SAC igen och hitta en lösning, säger han.

Vill inte sluta jobba

Numera arbetar han som busschaufför sedan 14 år tillbaka, även om han snart tvingas gå i delvis pension eftersom han har fyllt 68 år. Sluta jobba helt vill han inte. Dessutom har han fullt upp med de tre barnen som han fick relativt sent i livet, varav det yngsta är tio år.

– Det vore inte rätt att bara pensionera sig och låta mitt ex ta hela smällen ekonomiskt. Vi bor alla i Fullersta backe kollektivhus så barnen kan gå mellan mig och deras mamma. Det är en fin känsla av gemenskap i huset och vi har filmklubb, bokcirkel, och lokaler för träslöjd, träning och lek.

En annan utmaning som han har antagit de senaste åren är att gå med i ett politiskt parti. Det blev i Feministiskt initiativ för att det inte är fast på samma sätt som Vänsterpartiet eller Miljöpartiet i en massa politiska kompromisser, säger han.

– Sedan tycker jag att det är viktigt med kampen mot våra sjuka könsroller. De har varit en plåga för mig som man och jag har inte alltid känt mig hemma i de könsroller vi har blivit tilldelade. Jag är ingen jättebra feminist ännu, men jag försöker i tanken i alla fall.

Framtiden för FI är lokal, på riksnivå har partiet svårt att nå ut, menar Marke Markebo. Han och några andra satsar hårt i Huddinge på att få två mandat i valet. Då behöver de bara övertyga runt 15 00 personer.

– Jag är inte helt övertygad om parlamentarismen. Jag tror på självstyre och det lokala. Att vara med i ett parti är något nytt för mig och jag är inte helt bekväm med det. Jag försöker förstå FI:s inre rytm, men jag förstår den ännu inte.

Spelar fortfarande

Om det blir några kampsånger för Feministiskt initiativ återstår att se, men han spelar fortfarande musik och innan coronapandemin fanns några spelningar planerade. Trots att skivbolaget Sista bussen knappast har någon produktion kvar är det en hel del pyssel med att digitalisera den gamla katalogen av låtar.

– Det är så fantastiskt roligt att spela musik tillsammans med andra. Det är synd att det numera saknas de där gemensamma mötesplatserna och att ungdomarna söker sig till sociala medier. Visst, du kan organisera en demonstration via Facebook men du kan aldrig ersätta föreningslivet. Jag är en inbiten föreningsmänniska.

Om Lennart Markebo:

Född: Född i Landskrona, boende i Huddingeområdet sedan 40 år.

Familj: Före detta partner och tre barn, 10, 17 och 20 år gamla.

Arbete: Busschaufför. Musikalisk karriär: Har spelat i Hela huset skakar, Blå skåpet, Läppstars, Sex epistels, Lilla huset på prärien, Inge Val, Wunderbaum och Sega Hö. Driver Sista bussen, som är ett icke-vinstdrivande produktionsbolag för musik.

Musikinkomster: ”Totala summan gage under 45 års musicerande uppgår till ungefär 27 000, ungefär samma som en busschaufförs månadslön”.