– Det här jobbet är inte för alla. Vi jobbar väldigt, väldigt hårt, jag skämtar hårt och kan vara fysisk i mitt sätt att kommunicera. Alla klarar inte det här och det är synd att det ska ta sig såna här uttryck.

Ungefär så försöker nu New Yorks guvernör Andrew Cuomo förklara bort att han anklagats för upprepade fall av sexuella trakasserier. Han har enligt vittnet och offer tafsat på sina kvinnliga anställda och kommit med snuskiga förslag. Till en vakt, flera decennier yngre än han, ska han ha sagt att han, som är 62 år gammal, kan vara tillsammans med vilken kvinna som helst över 21, på ett sätt som bara kan beskriva som i allra högsta grad olämpligt, möjligtvis brottsligt enligt amerikansk lag.

Det är en sak att kärlek inte bryr sig om ålder. Det är en sak att vara kramig och fysisk i sitt sätt att relatera med människor där det uppskattas. Det är en annan sak av vara ett gubbigt slemmo.

Grejen med de gränser vi sätter upp för hur vi behandlar varandra är inte att hindra folk från att vara varma eller inkännande, grejen är att skydda människor från handlingar som kränker dem, oavsett hur förövaren uppfattar situationen.

Som en del av den justa mansrörelsen har jag snackat en hel del med folk om det där. Om var gränsen går. Det är som om en del människor behöver en handledning, en karta. En sån där akupunkturaffisch. De här punkterna får du röra. De här måste du låta bli. Men så fungerar det inte. Alla människor har inte samma gräns. Och vi har olika gränser i olika situationer.

Jag skulle lätt kunna gå naken på stan, men jag tycker att det kan vara riktigt jobbigt i vissa situationer att ha ögonkontakt med människor. Jag är hur kramig som helst med de som jag älskar, samtidigt tycker jag att det är superjobbigt med fysisk närhet med främmande människor. Om jag känner mig obekväm i många sociala situationer så kan jag ju räkna ut att de måste vara extremt plågsamt om den fysiska kontakten dessutom är sexuell.

Samtidigt finns det absoluta gränser. Det finns prylar som man bara inte gör. Cuomo har pussat på folk som inte ville det, har plötsligt tagit kvinnor på tuttarna och försöker förklara det som att det är sån han är. Det är så långt över gränsen att han borde ha fattat för länge sen att han gjort fel. Människor runt honom har påpekar hur olämpligt hans beteende är och har krävt hans avgång vid flera tillfällen. Nu har han inget stöd kvar i Demokraterna som han representerar. Står inför valet att avgå eller utsättas för en politisk process liknande riksrätt i delstaten New York. Trots det hajar han inte. Han har i princip inga vänner kvar, men fortsätter ändå att hävda sin oskuld.

Jag tänker, antingen är han helt puckad och fattar inte att han har pajat sin politiska karriär eller så handlar det om det gamla fula patriarkatet igen. När människor som Andrew Cuomo försöker förklara och försvara sig hör jag ofta gravt patriarkala föreställningar eka i det de säger. Cuomo är intelligent, välutbildad och socialt mycket kompetent. Jag tror inte för en sekund att han inte fattar vad det hela handlar om. Han tror sig nog veta bättre än alla andra hur det fungerar till och med. Han har lyckats skaffa sig ett av de mest eftertraktade politiska jobbet i landet och har säkert fått smöra för en massa människor på vägen upp och jag är stenhårt övertygad om att han inte tagit partitoppar på brösten.

Han är en del av en kultur där sånt sker neråt i den sociala hierarkin. Rika män tafsar på mindre rika kvinnor. Och det är en viktig del av den rätt som han tar sig. Föreställningen om att det finns olika sorters kvinnor. De man får kladda på. De man inte får kladda på.

Hela hans argumentation just nu är ett bevis för att han faktiskt vet vad han sysslat med. Det är så illa att han fortsätter av hävda sin rätt som man med makt också efter att människor börjat kräva hans avgång. Andrew Cuomo är beredd att låta hela sin karriär avslutas med en skandal i namnet av sina manliga privilegier. Han är så upptagen av en perverterad form av manlighet att han inte ser att han är i det närmaste ensam i hela världen just nu.

Det kallas ibland toxisk maskulinitet. Det är ett okej begrepp, men samtidigt lite missvisande. För patriarkatet är Cuomo inte toxisk. Den manlighet han representerar är inte avvikande från den manlighetsnorm som råder i många av maktens korridorer. Oavsett om det är politik eller ekonomi bygger tyvärr delar av vårt samhälle ännu på riktigt snuskiga idéer, inte bara om kön, utan också andra identiteter. Överenskommelser som finns innan oss, som vi aldrig får chansen att vara med och förhandla.

Och det är där en tänkande människa borde haja. Det handlar inte om min rätt, utan om mitt ansvar. Jag har aldrig rätt att ta i någon överhuvudtaget, det är mitt ansvar att se till att jag skaffar tillåtelse. Det gnälls en massa om det där. Folk (läs snubbar) tjafsar om att det skulle vara svårt att fråga hela tiden, påstår att kvinnor minsann inte alltid vet vad de vill egentligen. Men det är inte det minsta svårt att veta när det är okej. De snubbar som upplever det som svårt har inte fattat att i alla situationer där det inte är tydligt att det är okej så är det helt enkelt inte okej. Svinenkelt.

Det svåra finns inte hos offret. Det är en vedervärdig inställning. Offret vill bara slippa tafsandet. Men eftersom maktens logik fungerar på tvärs mot kärlekens och solidaritetens logik intalar den sig själv att det finns situationer där fel är rätt. Och det känns. Jag tror att bara människor med svåra psykologiska tillstånd är oförmögna att haja det. Andrew Cuomo fattar i alla fall. Och det är det fulaste med hela historien. Han tillåter sig att inte bara kränka kvinnor med sitt tafsande, han fortsätter att kränka dem genom att i efterhand argumentera för sin patriarkala rätt att göra det. Och det är inte okej nånstans.