Lena Andersson, ledarskribent i Svenska Dagbladet, har kommit på hur det är: Det där med klimatet är bara förevändningar. Lyssnar man noga hör man ropen på centralstyrning och planhushållning – talet om hållbarhet är bara förtäckt propaganda för en kommunistisk diktatur.

Det är inte vad jag hör när jag lyssnar på klimatdebatten. Jag hör människor som har fått syn på en annalkande katastrof och försöker komma på lösningar. Alla idéer som kommer fram är inte lysande, en del är auktoritära och människofientliga, andra handlar mest om att själv dra ekonomisk fördel av situationen. Men tyvärr gör det inte klimatkrisen till något overkligt.

Vad Lena Andersson undgår att sätta fingret på är att vi har skapat den här situationen med ett system som bygger på kortsiktig vinstmaximering, och att det systemet inte räcker till för att hantera den. Istället drar hon slutsatsen att systemet är så heligt att ett problem som det inte kan lösa inte kan vara på riktigt.

Det är ett bakvänt resonemang av samma typ som ”företag kan tjäna pengar på att samla in koldioxid, så alltså är klimatkrisen en bluff”. Eller ”läkemedelsindustrin tjänar pengar på vaccin, alltså är corona en bluff”. Inte vad jag väntar mig av en hedersdoktor i filosofi.

Men det är inte bara rätten att ”framställa och sälja onödiga saker som människor kanske kommer att vilja köpa” som är hotad, utan därmed också demokratin, anser hon. Hon ser framför sig ett genomkontrollerat samhälle där ”medborgarna är medel för ett mål”, där bara nödvändiga saker och åsikter får finnas. Och vad som är nödvändigt bestämmer ”myndigheten för övervakande av produktion, konsumtion och livskvalitet”.

Det låter ju dystopiskt så det räcker, men det är ingen rim och reson i det. Om ett samhälle bestämmer sig för att rätta mun efter matsäcken och begränsa produktion och konsumtion, varför skulle det utesluta demokrati? För att folket kanske fattar ett annat beslut i nästa val?

I så fall borde det gälla åt andra hållet också. Ett samhälle som ger fritt fram till var och en som vill tjäna en hacka måste sedan sluta vara en demokrati, för annars kanske beslutet ändras, och hur ska företagen då kunna planera sin ekonomi? Och det är ju något sådant vi ser. De demokratiska institutionerna finns kvar, men de håller inte när Cementa lobbar loss.

Ett demokratiskt samhälle kan sätta gränser för produktion och konsumtion, och de gränserna varierar över tid. I Sverige får man inte bryta uran eller köpa sex, och ett tag var det förbjudet att tillverka maskrosvin. Om det är bra eller dåliga förbud hör inte hit – poängen är att de inte är självklara. Vi kan sätta upp andra begränsningar och till och med hålla fast vid dem.
”…  om vi inte lever hållbart nog är det inte för att det saknas idealbilder av ett utjämnat, konsumtionsbefriat liv i harmoni med naturen, utan för att vi är underkunniga om att det blir fult, stagnerat, kvävande, torftigt, livsförnekande, och doftar av centralkommitté” avslutar Lena Andersson.

Det är inte så konstigt om hon och hennes likasinnade är oroliga för hur framtiden kommer att se ut. Vi kommer att få rätta mun efter matsäcken. Det måste komma underifrån för att fungera och vi behöver demokratin till det. Vi vet ännu inte precis hur det ska gå till, men en sak är säker – det blir roligare än alternativet.