För några veckor sedan avslöjade Pew research centre att de något äldre svenskarna utmärkte sig internationellt genom att inte vara ett dugg oroliga över effekterna av klimatförändringar under sin livstid. 

Somliga dysterkvistar tolkade beskedet som att svensken över 65 år inte brydde sig överhuvudtaget, andra jämförde resultatet med de svenska opinionsundersökningarna och pekade menande på det förhållandet att minst 40 procent av väljarna gärna vill ha en regering som skiter fullkomligt i klimatet.

Men de tolkningarna är inte hållbara. I Sverige har vi en lång historisk tradition av att negligera eller skjuta annalkande katastrofer på framtiden – katastrofer kan helt enkelt inte ske här – och den attityden är särskilt stark i den svenska folkhemsgenerationen. 
 
Människans historia är i mångt och mycket berättelsen om konsten att undkomma effekterna av vulkanutbrott och de ekologiska katastrofer som följer i deras spår. Vi har ett tjusigt exempel på det från åren 1816–1821. 
Bläddrar man i 1815 års årsrapporter från landets provinsialläkare får man veta att allt var frid och fröjd.

Ett år senare var samma provinsialläkare gråtfärdiga. Orsaken till deras tårar var den missväxt, med medföljande svält och epidemier som drabbade i stort sett hela det norra halvklotet åren 1816–1821. Det handlade om tvära kast i väderleken, sommardagar med frost och snö som lika hastigt kunde övergå till extrem hetta och torka. Brunnarna sinade och när det väl regnade, var marken för hård för att regnvattnet skulle tränga ner i jorden för att renas. Istället forsade det ner i brunnarna uppifrån, vilket förstås medförde att dricksvattnet blev kontaminerat. Följden blev svåra mag- och tarminfektioner.

Nu drabbades landet av ett stort antal våldsbrott och på några håll berättar provinsialläkarna för första gången om ett allmänt opiummissbruk. När koleran drabbade oss några decennier senare – möjligen ett resultat av den uteblivna monsunen 1816 – kom det som en överraskning för alla utom medicinarna, och det av det enkla skälet att sådana olyckor inte inträffar i Sverige.
 
Tambora var länge ett ”bortglömt” vulkanutbrott, i stället valde man att ”minnas” och romantisera beskedligare utbrott, som Vesuvius, vars utbrott år 79 efter Kristus visserligen var en tragedi men en stilla rökpuff i jämförelse med Tambora. Den enda anledningen till att Tamboras utbrott föll i glömska tycks vara att vi helt enkelt inte kunde förstå en berättelse som gick stick i stäv mot föreställningen om den egna civilisationens enastående förträfflighet – människan hade ju lösningar på allt. Det här var de stora framstegens århundrade, det var nu drömmen från upplysningstiden skulle materialiseras, ingen ville ingen bli påmind om hur lite människan styrde över sina egna livsvillkor.

I en tid då den civila, förnuftiga människan skulle träda fram ur mörkret, ville heller ingen påminnas om hur människor kunde bete sig i tider av existentiella hot och hur tunn civilisationens fernissa egentligen är.