Det pratas cement. Koldioxid ska bindas och fångas in. Kärnkraften är åter en möjlighet, trots att problemet med slutförvaring inte är löst. Stålet ska bli fossilfritt, tågen snabbare, vindkraftverken fler, skogarna bränsle och byggmaterial och bilarna eldrivna.

Det mäts … Koldioxiden i luften. Värmerekord och höjda havsnivåer. Temperaturen som inte får stiga mer än 1,5 grader.

Allting inlindat i den givna förutsättning som inte alls är en sanning utan ett påhitt av dem som tjänar på bibehållna orättvisor, fortsatt ökad konsumtion och ofred; pengarna måste räcka. Och inte bara räcka. De pengar som en gång var ett styrmedel som skulle se till så att resurserna för att bygga samhället användes på bästa sätt, har nu blivit ett mål i sig.

”Klimatomställningen bjuder på enorma möjligheter”, säger statsministern i en intervju från Glasgow. Tyvärr syftar han inte på naturen och dess mångfald, utan på nya jobb och fortsatt ekonomisk tillväxt, fast som han är i sin stelbenta, i cement gjutna, tankevärld…

Vad som saknas i samtalet är det som verkligen kunde göra skillnad om vi menar allvar med att vi vill rädda vår planet och inte bara ett sönderrostat ekonomiskt system. 
Fred, rättvisa och minskad konsumtion. Liv som bygger på andra värderingar än att ständigt äga mer, konkurrera och göra allt snabbare. Ja, liv som har som utgångspunkt i vad som faktiskt är möjligt rent materiellt och som samtidigt inte bara tar hänsyn till det som kan vägas, klockas eller mätas på andra sätt.

Egentligen är det ”enkelt”. Ökar vi rättvisan i världen, minskar orsakerna till krig och då står den samlade vapenindustrin där utan kunder. Mängder av resurser frigörs. Utsläppen minskar. Och ihop med att överflödskonsumtionen i länder som Sverige avtar, skapas möjligheterna till att leva ett långsammare liv och därmed också genomskåda de falsarier som vi ständigt matas med av alla från tunnelseende politiker till industrimagnater som försöker få oss att tro att grön tillväxt är något annat än ett nytt sätt att säkra framtida vinster.

Naturligtvis inser jag att det jag beskriver är långt ifrån lätt, men om vi inte har visioner som rymmer ett vackert, rättvist och säkert samhälle; hur ska vi då nå dit? Om vi inte ens talar om det goda livet utan bara om fortsatt bilkörande, snabbare bredband, förarlösa skogsmaskiner och Nato-medlemskap; hur ska vi då kunna genomföra de förändringar som är nödvändiga?

Vissa saker kan vi sätta igång med omedelbart. Som att rejält minska och helst stoppa vapenexporten helt. 2020 exporterade Sverige krigsmateriel för 16 miljarder kronor och de fem största köparna var Förenade Arabemiraten, USA, Brasilien, Pakistan och Ungern (Källa: Svenska Freds). Länder som varken är föredömen när det gäller demokrati, jämställdhet, naturomsorg eller rättvisa.

Tittar man sedan på statens utgifter för ”försvar och krisberedskap” ökar de från 63 till 91 miljarder mellan 2020 och 2024. Samtidigt stiger den post som kallas ”natur- och miljövård” från blygsamma 11 till 18 miljarder kronor under samma period (källa: Regeringskansliet).
Till detta kommer vår ökade samverkan med Nato och USA som innebär allt från miljöförstöring till spänningsökande samövningar som riskerar att bidra till än mer upprustning på andra håll.

I dagarna har G20-mötet i Rom avlösts av FN:s klimatmöte i Glasgow. I det förra enades man om att medeltemperaturen inte ska stiga med mer än 1,5 grader och att utsläppen av växthusgaser ska vara 0 år 2050. Vad sammankomsten i Glasgow kommer att resultera i, vet vi inte i skrivande stund.

Men det går inte att komma ifrån känslan av att det man ägnar sig åt är att ta fram allt effektivare plåster istället för att stoppa blödningen och göra något åt det som orsakar denna.
Det är som med pandemin och kampen mot denna. Vi ska rädda det normala som inte alls är normalt istället för att åstadkomma en normalitet värd namnet.

Med global rättvisa kommer freden och när vi nått dithän är allt möjligt. Den onda cirkeln blir en god sådan. När vi inte har möjlighet att konsumera lika intensivt som tidigare, sjunker tempot och vi kan ta oss an det som är livet. Ungefär som när ett tåg saktar in och man plötsligt kan skönja detaljerna och därmed också allt vackert i det omgivande landskapet.