Invandrarna har tydligen fört med sig allt det värsta vi har i samhället i dag.
Partiledardebatterna handlar numera nästan uteslutande om främst utomnordiska invandrare och alla samhällsproblem kopplas ihop med migrationen. Det spelar ingen roll om det pratas om kriminaliteten, klimatet, sjukvården, pandemin eller Pisa-misslyckandet, för alla vägar leder till främlingen.
I den senaste partiledardebatten var det endast två ämnen som inte var trojanska hästar för migrationen: pandemirestriktioner och elproduktionen.
Det skulle inte förvåna någon om Åkesson petade in migration i samtalet om kärnkraft, men att någon efterträdare till Reinfeldt, Hägglund och Björklund skulle kunna ta efter, acceptera det eller låta det stå oemotsagt är framför allt ett symtom på flera år av en havererad människosyn.
Förskjutningen sker i en sådan hastighet att Kd, som förut stod för familjen, kan krossa familjer genom att arbeta mot familjeåterförening och det får en att undra hur länge Liberalerna kommer att orka stå för en rättssäker migrationspolitik.
Åkesson håller i taktpinnen i det högerkonservativa blocket, menar vår låtsasupprörda statsminister, som inte har gjort gemensam sak med Åkesson, men som delade samsyn med de gamla allianspartiernas migrationsförslag. En statsminister som ändå är med i tävlingen om en stramare migrationspolitik och som berömmer sig själv för att vi har en av Europas tuffaste lagstiftningar.
L, KD, M och SD:s gemensamma migrationsförslag får mig att undra varför de övriga tre partiernas väljare ska rösta på något annat parti än just SD.
SD menar att alla problem i Sverige är importerade och det här vill de andra alltså samarbeta med. Vem som helst verkar kunna omsätta de högerradikalas idéer i praktisk politik.
Cas Mudde, som är en ledande person inom forskningen om högerpopulism, definierar radikala högerpopulistiska partier (RHP) utifrån tre huvudkriterier: auktoritarism, populism och nativism (som även finns i Sverige, även om det svenska medelvärdet för intolerans mot utomnordiska människor inte går att jämföra med bland annat Ungern och Tjeckien).
En av Cas Muddes dystra slutsatser är att politiken har losskopplats från partierna och att det inte längre behövs några högerradikala partier för att bedriva högerradikal politik.
Vi har en höger som aldrig skulle kalla sin politik högerpopulistisk, men som på flera sätt ändå uppfyller flera av Muddes definitioner av RHP-politik när de krokar arm med nationalism, nolltolerans, främlingsfientlighet och auktoritära värden. De är det sunda förnuftet och beskyddarna mot den ”naiva” demokratin och den aggressiva diktaturen.
Min våta dröm, i en tid där fyra partier går till val på ett partis politik, är att få se gamla partiledare i rundabordssamtal med dagens partitopp. Kan SVT få det här att hända?
Jag tvivlar på att Göran, Fredrik och Jan hade släppt in Jimmie in i värmen.
Tumme upp:
Märta Stenevi. Hon går genom rutan. Är det hon som kommer att konvertera mig till miljöpartist?
Tumme ned: Man har förstört hela Årstafältet i Stockholm endast för att bygga övervärderade bostäder.
