Medan vi firar vaccinationens framgång i Sverige dör nära 500 personer dagligen med covid-19 i Colombia. Den ekonomiska kris som präglat Latinamerikas näst mest ojämlika land – sjunde i hela världen enligt Världsbanken – brast i slutet på april ut i en gatukamp mellan makthavarna (med polisen och militären) och folket. Tusentals fall av polisvåld och ett stort antal försvinnanden, dödsfall och fall där poliser har våldtagit kvinnliga demonstranter har rapporterats. Jag ringer upp en väninna i Bogotá för att fråga om situationen. Hon förklarar hur varje dag bjuder på en ny chock.

Latinamerika har under de senaste decennierna befunnit sig i en dragkamp mellan neoliberalism och socialism. Regionen är färgad av en kultur av segregation mellan ”olika folk” – från europeiska ättlingar, som ofta format den ekonomiska eliten, till urbefolkningsgrupper som fortsatt diskrimineras hårt.

Min väninna i Bogotá börjar att förklara situationen i Colombia genom att skildra kontinenten: dagens Latinamerika har fötts ur ett trauma av våld (syftar på den spanska kolonialismen) och fortsätter än i dag i våldets anda. 
För att förklara de minst sagt våldsamma demonstrationerna (vissa filmklipp ser ut som scener ur en krigsfilm) som fortsatt präglar Colombias gator behöver man gå tillbaka i historien.

Som många säkert minns var det en storslagen dag när fredsavtalet mellan regeringen och Farc-gerillan trädde i kraft år 2016, efter väpnade konflikter som pågått sedan 1964. För många symboliserade fredsavtalet en nytt kapitel, ett som till slut skulle få ett slut på det utbredda våldet och den rädsla som det colombianska folket levt med i decennier.

2018 blev den konservativa och våldspositiva ledaren Iván Duque Márquez president. Duques politiska mentor är kända Álvaro Uribe (tidigare president), ett namn värt att minnas då Uribe är en väldigt populär politiker i landet – som dessutom förespråkar våld. Vissa kallar honom för ”Colombias Trump” då även hans Twitterkonto tenderar att mata det interna våldet. När Duque blev president (med Uribe i ryggen) var många rädda att fredsavtalet inte skulle implementeras med den kraft som krävdes och att våldet skulle fortsätta härja i landet.

Den 21 november 2019 markerades av enorma demonstrationer mot Duques politik. Då gällde det en potentiell reform av landets pensioner, den ekonomiska ojämlikheten och de stora bristerna i hanteringen av fredsavtalet. Det uttrycktes också ilska över våldet mot urbefolkningsgrupper och situationen eskalerade också då till följd av polisvåldet. Den 28 april 2021 utbröt protester till följd av en skattereform vars börda skulle landa på den av pandemin redan omskakade medelklassen. Medan skattelättnader för Colombias stora företag skulle kvarstå.

Några dagar efter kaosartade protester drogs skattereformen tillbaka av Duque – men folkets frustration bestod. BBC menar att demonstranterna i huvudsak kräver tre saker. För det första bör poliskåren reformeras – i dag används militären mot civila som om de vore terrorister. För det andra bör fredsavtalet implementeras som överenskommet, att det inte är gjort i dag leder till ett ökat våldsklimat (det är inte ovanligt med rapportering om massakrer och mord på politiska ledare). För det tredje vill folket ha aktiva initiativ som ska motarbeta ojämlikheten och utanförskapet i Colombia, med andra ord en grundlig reform av landets ekonomiska modell. En ytterligare orsak har att göra med sjukvårdssystemet och hanteringen av pandemin.

Situationen är otroligt komplex och den blir inte bättre av colombianska media. Min väninna i Bogota menar att de statliga nyhetsmedierna rapporterar om ”trafiksvårigheter” i samband med protesterna, istället för det utbredda polisvåldet. Hon förklarar hur gatorna utanför henne, i centrala delar av huvudstaden, är ockuperade av militärer och pansarvagnar. Hon känner noll förtroende för polisen och bekräftar en utbredd och eskalerande rädslokultur i landet.

Samtidigt ger en snabb överblick över Uribes Twitterkonto en annan bild av läget. Där ser man en polisman som gråter ”tårar av hjälplöshet” efter att ha blivit ”attackerad av en okontrollerad urinvånare” i samband med protesterna. 

Samtalet med min vän i Bogota avrundas med att hon poängterar att landet präglas av ett våld som uppmuntras av de styrande politikerna – som tillåter och försvarar polisens rätt att grovt misshandla civila med ursäkter som sönderslagna fönster eller graffiti (om ens det). Att demonstrera är en demokratisk rättighet, men civilbefolkningen bemöts som terrorister. Frågan är om det inte är Duque och Uribe som bidrar till landets verkliga terrordåd?