För runt femton år sedan köpte jag ett armbandsur i lågprisbutiken Netto för en ringa slant. Men den hade ett års garanti och då kan det inte vara skräp, tänkte jag. Men efter ett år och tre timmar stannade den. Lite för bra tajmat.

Det är ett bra exempel på inbyggt slitage. Termen ”inbyggt slitage” (planned obsolescence) har jag från Lars Anells bok Det andra samhället från 1969. En för övrigt en mycket läsvärd bok som bland annat även tar upp reklamens avigsidor.

”Planned obsolescence” myntades (enligt Wikipedia) redan 1932 av aktiemäklaren Bernard London i en pamflett (Ending the depression through planned obsolescence). Tanken var enkel – att permanenta och öka varuinköpen. Enligt John Harris (The Guardian den 15 april 2020) var det dock den amerikanske marknadsföraren Justus George Frederick som var först med att använda begreppet i en text från 1928. Han ville öka inköpen både genom nya produkter och att ge dem en kort livslängd.

Ett, gissar jag, välkänt exempel på inbyggt slitage är nya smarttelefoner där batteritiden blir urusel ganska snabbt. Det blir ett måste att skaffa sladdar att ladda telefonen med, helst bör man ha en bra och dyr powerbank på sig vart man än går. Det här är fult för konsumenten, så klart, men desto bättre för producenten: i reklam för de senaste modellerna är ”förbättrad batteritid” närmast standard, och de som säljer sladdar och powerbanks gnuggar så klart händerna när de cashar in mera vinster.

Inte bara dålig kvalitet

För att ta reda på vad andra hade för erfarenhet av detta fenomen ställde jag en fråga i ett socialt medium, ett slags enkät. Många svarade snabbt och varorna som slets ner i förtid eller inte gick att reparera var oftast skrivare, datorer, sladdar, vitvaror och VVS-produkter.

Ett par megaföretag – Apple och Amazon – sticker ut när det gäller att omöjliggöra reparationer. Apple har bland annat sett till att Iphone har speciella skruvar så att det krävs speciella mejslar för att komma in i dem och möjliggöra en reparation. Amazon har i flera av sina läsplattor (Kindle) använt ett lim som gör det hart när omöjligt att komma in i dem. Motsatsen –produkter som håller länge, till och med i en evighet – är en mardröm för företagen.

Men det finns flera former av motstånd – till exempel den amerikanska kampanjen Right to repair, domstolar i USA, Frankrike och Norge som har dömt Apple till rekordstora bötessummor, EU:s European envorironmental bureau, och enstaka dataexperter som lyckats med att bygga egna välfungerande datorer genom att återanvända maskinvara och sedan bygga ihop den.

Vi ska inte blanda ihop inbyggt slitage med dålig kvalitet. I det senare fallet gäller det gamla ordstävet att man inte ska låta snålheten bedra visheten. Att vi ofta får bättre produkter om vi väljer dyrare alternativ. Detta stämmer i regel, det är nog de flesta överens om. Men alternativen har blivit färre om vi ser till produkternas material – keramik och metall har alltmer ersatts av plast.

Ett exempel som flera i min enkät påpekat är att handfatsavlopp numera nästan alltid består av plast. Och det blir oftare stopp i dem, och det har blivit svårare att lösa upp propparna. Äldre tiders avloppsrör var i regel gjorda av keramik och var betydligt lättare att rengöra.

Fler varor säljs

Inbyggt slitage är givetvis en strategi för varuproducenter i ett kapitalistiskt produktionssätt. Det leder till att flera varor säljs, som sagt i fallet mobiltelefoner ett snabbare byte till nyare modeller. Detta förhindrar dock inte att flera varumärken faktiskt är kända för att hålla länge och ha hög kvalitet. Vilket ofta blir ett budskap i marknadsföringen av dem.

Detta är bra för tillväxten, det skapar jobb och så vidare. Men vi minskar vårt innehav av bytesmedlet pengar genom att köpa varor. Och det borde vi inte behöva göra av flera skäl. Först och främst, och det har sagts flera gånger, är tillväxt inte bra vare sig för oss eller vår planet. Vi måste och bör konsumera mindre, och det hänger ihop med att vi då behöver minska produktionen.

Det är bra för planeten och dess klimat och för våra egna kroppar och psyken. Med all sannolikhet kommer vi närmare det som framför allt tyska filosofer kallar för ”det goda livet”, ett kvalitativt bättre tillstånd där vi får möjlighet att njuta, umgås och bilda oss.

Men det är inte bra för det produktionsätt som sätter kvantitet före kvalitet. ”Det goda livet” är för kapitalet och dess förvaltande stat synonymt för ökad ”köpkraft”. Mer och mer produktion av varor och teknisk utveckling har i den rika delen av världen lett till att reallönerna har ökat, alltså ”köpkraften”. Och det finns ett effektivt fenomen att använda för att köpkraften ska leda till flera och dyrare köp – reklamen.

Varje år läggs många tiotals miljarder på reklam i Sverige. Reklamen vill ge oss en föreställning om att det goda livet går att uppnå genom att köpa varor. Och att göra oss missnöjda med det vi redan äger. Dessutom är reklam ett slöseri med både råvaror och den tid det tar att producera och distribuera den.

Rätt till reparation

Genom det inbyggda slitaget kasseras mängder av elektriska och elektroniska produkter. De blir sopor och sopberget växer, enligt en beräkning rör det sig om hela femtio miljoner ton. Det är givetvis ett gigantiskt problem.

Vad kan vi då göra? Jag önskar att jag hade ett bra svar. Men några idéer är att, så klart, minska tillväxten, avskaffa reklamen och på längre sikt bli mindre beroende av pengar. Vidare en förändrad konsumtion och färre konsumenter. Befolkningsökningen gör inte problemet mindre, tvärtom. Vi måste tänka om, bättre förstå hur arbete, energi, slöseri och kapitalism hänger ihop.

Det är dock förhoppningar om vad som kan ske i ett längre perspektiv. Om vi nöjer oss med att se på vad som pågår i dag – jag nämnde Right to repair tidigare. Den och de småföretagare som kan fixa ickefungerande apparater, samt sajten Ifixit för en kamp mot bland andra de nämnda jättarna för att återanvända, reparera och minska sopberget. De är värda allt vårt stöd.