Jag tror på den ensamma människan, / på henne som vandrar ensam, / som inte hundlikt löper till sin vittring, / som inte varglikt flyr för mänskovittring: / På en gång människa och anti-människa.
Gunnar Ekelöf, ur Färjesång (1941)
Diktraderna står i Svensk ordbok, som exempel på hur ordet ensam kan användas. Hon som vandrar ensam, det är ensamhet som oberoende och självständighet, men inte en folkskygg ensamhet, inte en som ”varglikt flyr för mänskovittring”.
Ensamhet och saknad
Men man kan få för mycket ensamhet också, inte minst nu, det senaste året med pandemin. Ordet ensam beskriver ibland, eller ofta, en saknad. Det kan bära med sig en känsla som gör att man undviker det när det är något annat man menar.
Ensamstående föräldrar, till exempel. Att vara ensamstående förälder betyder att man är ensam med föräldraskapet. Det kan finnas en förälder till, eller fler, men man lever inte tillsammans. Det heter så oavsett vad den ensamstående föräldern känner inför det.
Två föreningar för ensamstående föräldrar har valt bort ordet ensamstående för att de vill ha ett namn som låter peppigt, inte övergivet. Makalösa föräldrar heter den ena, Enastående föräldrar heter den andra. Det är ordlekar, både makalös och enastående betyder att man är ensam i sitt slag, kanske makalöst bra eller enastående fantastisk.
Ett annat sätt att betona att man inte talar om en saknad är att använda ordet själv istället för ensam.
Jag tror på den själva människan / på henne som vandrar själv.
Hade Ekelöf kunnat skriva så? Nja, själva används ju inte på det sättet, ”den själva människan”. Man kan tro på själva människan, men det är en annan sak. Människan i motsats till något annat. Vandra själv kan man göra utan att det uppstår missförstånd, men att gå själv är något annat än att gå ensam. Att gå på egna ben eller att gå istället för någon annan.
– Kan du hämta posten?
– Vänta lite, jag ska bara …
– Äh, jag går själv.
På bergslagsmål, värmländska och kanske fler dialekter används själv mer än i standardsvenskan. Min sambo, som är från Bergslagen, säger att ensam där han växte upp verkligen betyder ensam som i ”känna sig ensam”. Menar man något annat säger man sjôlv, själv.
Risken för missförstånd är mest hypotetisk. Att äta utan hjälp är inte samma sak som att äta utan sällskap, men sammanhanget brukar ge tillräcklig information. Det är nästan lättare att det blir fel med ensam. Den som sitter ensam på restaurangen kanske vill att jag ska komma dit – och så missar jag det eftersom jag tolkar ensam helt neutralt. Eller tvärtom.
Något som fattas
Ändå väcker det ofta irritation när man inte håller ensam och själv strikt isär. Språkrådet rekommenderar att man skiljer dem åt när det finns risk för missförstånd. Men det är som ett glapp mellan orden, som vi fyller igen genom att tänja ut det ena eller det andra.
Tänk om det fanns ett tredje ord – och det finns det: allena. SAOL och Svensk ordbok beskriver det som ålderdomligt och den historiska ordboken SAOB:s artikel från 1898 meddelar att det ”numera” förekommer företrädesvis i högtidlig poesi. Men det har hänt förr att gamla ord har fått nytt liv.
Precis som engelska alone är det från början en sammansättning: all + en eller ena på svenska, al(l) + one på engelska. På fornengelska uttalades one nämligen som slutet på alone. Både alone och allena kan även betyda endast – människan kan icke leva av bröd allena, till exempel. Och ”februari tjuåtta allen, alla de övriga trettioen” i ramsan om månaderna. Allena kan dessutom betyda både själv och, i ordets alla betydelser, ensam.
Tänk om vi helt enkelt skulle låna in lonely för att uttrycka saknaden som hänger som en skugga över ensam. Engelskan lånar ju så gärna ut sitt ordförråd – men ”jag äter lonely”?
Moder allena
Å andra sidan kan man ju också säga mol allena, och då är mångtydigheten borta. Mol allena är väldigt ensamt. Det kommer från tyska mutter allein, som kommer av mutterseeleallein, övergiven av varje moderssjäl.
Ursprungligen betydde det att man var moderlös och alldeles ensam i världen, och för länge sedan kunde mol även uttalas moder. Moder naken betydde splitt naken, som en som nyss har kommit ur moderlivet.
Istället för att betona när ensamheten inte innebär en saknad kanske vi skulle kunna betona saknaden när den finns där. Till exempel genom att säga ”jag sitter och äter mol allena” när man gärna skulle vilja att någon annan var där också.
Om någon vill göra ett sådant experiment vore det intressant att höra hur det går. Andra tankar om språket och orden är förresten också välkomna – och frågor. Allt kan jag inte svara på, men jag kan försöka med det mesta. Adressen är malin.bergendal@tidningensyre.se.
