Hur relevant är Ingmar Bergman som filmskapare och konstnär drygt 100 år efter sin födsel? Svaret är: väldigt. I alla fall om du frågar Bergmanveckans projektledare Kasia Syty och Molly Uddén.

Att döma av antalet besökare som har tagit sig hit till Bergmancenter på Fårö så är projektledarduon inte fel ute. Återigen hörs tyska, franska, kinesiska, engelska och andra språk på området. Och suget att se ”Vargtimmen” på Ingmar Bergmans gamla privata biograf i Dämba klockan fyra på morgonen var så stort att biljetterna tog slut direkt, enligt Molly Uddén.

Hänförd av Bergman

För Kasia Syty är Ingmar Bergmans filmografi definitivt ingen lek. Den skulle visa sig bli livsavgörande när hon som 19-åring blev hänförd av regissörens filmer i sitt hemland Polen, så till den grad att hon bestämde sig för att lära sig språket och flytta till Sverige.

– Jag såg om ”Scener ur ett äktenskap” nyligen, och då tänkte jag på briljansen i hur den fångar in små gester, en blick här, en paus där, som kommer precis vid rätt ögonblick och som medför att situationen inte blir banal, utan verkligen går in på djupet, säger hon.

– Då känner man det starka obehaget och känner igen sig, och vet att det här är livet i sin renaste form.

Remaking Bergmanveckan

Molly Uddén och Kasia Syty tillhör den nya generationen Bergmanfantaster som fått i uppdrag att förmedla och förnya Ingmar Bergmans ställning i samtidskulturen. Det är lika mycket ett återuppfinnande av festivalen som av Bergmans filmiska arv.

På årets Bergmanvecka ställs regissörens verk mot både rena nytolkningar av materialet och mot filmer och andra skapelser som mer eller mindre direkt hämtat inspiration från Ingmar Bergman.

Den israeliske författaren och regissören Hagai Levi är på plats för att presentera sin kommande nyversion av ”Scener ur ett äktenskap”. Ett annat exempel är komikerna Sissela Benns och Jonatan Unges ”Skärvor ur ett äktenskap”. Det är en humoristisk radioserie som lånar referenser från Bergmanland för att skildra två personers tid i parterapi.

Benns rollfigur Liv och Unges Ingemar är inte direkt några helgon. De lämnar bland annat in sin gemensamma dotter på Ikeas lekhörna för att få egentid när förskolan har stängt och de snor terapeuten Erlands insikter och saluför dem som sina egna i sin relationspodd ”Nemas problemas”.

Och någonstans i humorseriens mänskliga fördärv finns lösa kopplingar till komikernas verkliga liv.

– Det är kul att få använda lite av sina hemska sidor, fast att man förstorar dem. I det verkliga livet måste man ju uppföra sig och försöka vara normal, säger Sissela Benn.

– Man får ju inte vara psykopat i det här jävla samhället, säger Jonatan Unge.

– Därför blir jag orolig när folk säger att de tänker att serien handlar om oss, avslutar Benn.

"100 gånger vardera"

Sissela Benn och Jonatan Unge har samma inkörsport till Ingmar Bergman: filmen ”Det sjunde inseglet”. Men deras första upplevelse av filmen skiljer sig åt.

– Jag tror att jag såg ”Det sjunde inseglet” i skolan och tyckte att den var bra, säger Sissela Benn.

– Min relation till Bergman inleddes 1986 när mina föräldrar skilde sig. När pappa flyttade till sin ungkarlslya fick han med sig följande VHS-kassetter: ”Punchline” med Sally Field och Tom Hanks, ”Sällskapsresan”, ”Amarcord” och ”Det sjunde inseglet”. De fyra filmerna har jag säkert sett 100 gånger vardera, säger Jonatan Unge.

Under Bergmanveckan kommer de att framföra nyskrivet material från ”Skärvor av ett äktenskap” på scenen utanför den gamla skolbyggnaden som gjordes om till Bergmancenter 2009.

Dessutom har de fått i uppdrag att agera jury till programpunkten ”Alla vill vara Ingmar”. Det är en öppen utmaning som går ut på att återberätta eller gestalta valfri Bergmanfilm på fyra minuter.

Vad hoppas ni på att få se där?

– Liv Strömquist sade att jag antagligen skulle få se 52 olika män gå upp och säga ”Jag är Döden”. Först tänkte jag att det skulle vara jobbigt men nu börjar jag nästan se fram emot det, säger Jonatan Unge.

Vad hoppas ni på att inte få se där?

– 52 olika män som säger ”Jag är Döden”. Nej, men jag tycker faktiskt bara att det är så modigt och underbart att folk vill delta, säger Sissela Benn.