Tänk er att hundratusentals människor lider av en sjukdom. Den är inte nödvändigtvis dödlig, men den kan vara det. Det finns en hel del olika behandlingsmetoder som fungerar för många och många tillfrisknar också. Men för en del blir sjukdomen en livslång kamp och plåga.

Vissa symptom kan dämpas med mediciner, andra går att hitta strategier för att leva med, men för alldeles för många slutar det i någon slags uppgivenhet. Livet blir inte mer än sjukdomen tillåter. Och det kan vara rätt lite.

Alla känner någon som lider av den här sjukdomen. Många drabbade lever på ytan normala liv och hanterar sin sjukdom i skymundan. Skammen kring den är stor. Än i dag. Många upplever den som ett stigma. Andra håller envist tyst om sitt lidande.

Men så visar det sig att det finns grejer man kan göra för hjälpa åtminstone några av dessa människor. Ja. Det får vara så där vagt. Men det finns människor som har använt något från naturen för att behandla sin sjukdom. Som för första gången i hela sitt liv får känna besvären släppa, får andas ut och för några timmar vila ut. För en del är det kontraproduktivt, allt blir bara värre och gör mer ont. Vissa märker ingenting åt nåt håll. Många mår illa och får kräkningar av det. Men några kommer hem. Till sig själva. För första gången någonsin.

Medlet har använts på olika sätt i olika kulturer över världen på olika sätt, men först på sistone fångat farmakologernas intresse. Det ligger enorma pengar i mediciner mot sjukdomen och läkemedelsbolagen är inte sugna på konkurrens från något som växer lite överallt. En genial slump, ett av naturens alla märkliga sammanträffanden, som folk vetat om i årtusenden och som egentligen inte är konstigare än kaffe eller värktabletter. Att ett ämne i barken på ett träd kan lindra huvudvärk och ett bär från en buske piggar upp är också grejer som bara råkar vara så.

Det är ingen mirakelmedicin. Inget andligt eller mystiskt. Det har börjat göras vetenskapliga studier av medlet, men än vet man för lite för att säga nåt vettigt. Ändå finns det en grupp människor som kan svära på att de överlevt sin sjukdom tack vare medicinen, som lyckats ta sig ur missbruk, vilket är vanligt bland drabbade, tack vare den. Det vore galet att kasta all försiktighet åt sidan och kräva att alla drabbade skulle få behandlingen. Men det är lika galet att förneka de som får lindring, och kanske bot av medlet möjligheten att använda det.

Problemet? Att det är fullkomligt omöjligt för någon att berätta att de känt lindring eller till och med viss bot av medlet. Det skulle vara att medge ett brott. Den enda berättelse som är möjlig om medlet är att det är förbjudet. Och varför är det förbjudet? För att det är klassificerat som knark. Och där dör allt. Det blir tyst på hela departementet. Och så börjar vi prata om nån annan utsatt grupp.

Jag är ingen lättlurad typ. Ingen flummare. Jag skulle välkomna att se en liten reva i verkligheten, en älva eller nåt. Men min verklighet är obrottsligt konkret. Och i en verkligt konkret värld är allt så detaljerat att olika saker kan vara sanna samtidigt. Jag tror nästan aldrig på prylar, hånler åt detox och besjälade planeter, men det här är inte hokus pokus. Läkemedelsindustrin vet det också, men de här naturliga medlen går inte att patentera.

Och den kombinationen går inte av för hackor. En auktoritär, orealistisk narkotikapolitik som gullar med en industri som producerar mediciner som gör människor beroende och oftast passiviserar snarare än hjälper. Det politiska etablissemanget kan kalla det vad de vill, men det är gravt okunnigt, cyniskt och grymt.