Allt går i cykler. Mode. Vad som är populärt på tv. Filmer. Politik. Det brukar sägas att det som var stort när du är runt 16–17 år är vad som kommer att bli stort igen när din generation kommit till makten, det vill säga ungefär 20–25 år senare. Politiken går i lite större cykler, men ungefär vart 100 år ser det ut som om saker upprepar sig, i alla fall delvis. Vi närmar oss nu 100 år sedan Nazityskland och fascismvågen över Europa och lagom till detta har vi också en ny våg av fascism i land efter land. Sverige är inget undantag.

Det sorgliga är, rent personligen, att se hur även progressiva krafter dras med. Rörelser som annars står för helt andra ideal än fascismens vurm för auktoriteter, låsta nationsgränser och styrning av den lilla människan. Som feminist märker jag det kanske mest i diskussionen om transpersoners vara eller icke vara. Det faktum att vi som är trans (jag är själv ickebinär) funnits i alla tider verkar aldrig förhindra diskussioner om hur vi ska kunna ”botas” och vilka påhittade faror vi anses utgöra.

I TV4 satt Kajsa Ekis Ekman härom dagen och pratade om sin nya bok. En bok vars enda syfte är att tala om att transaktivismen måste få ett slut och att transpersoners existens och krav på mänskliga rättigheter hotar feminismen, kvinnors säkerhet och barnen framför allt. Att accepteras som det kön vi identifierar oss som påstås bland annat vara ett medel för att utrota homosexuella. Som om homosexuella transpersoner inte existerar (vilket de gör).

Denna typ av diskussion ämnar bara att piska upp hat och rädsla. Premisserna är lika rimliga som att fråga sig om vi som inte är vita verkligen kan inkluderas i feminismen utan risk för att vita kvinnor ska bli utsatta för rasism. Det senare skulle dock inte flyga i en tv-soffa med myspysigt samtal och fniss. Å andra sidan är det inte långt borta med den riktigt många större feministiska företrädare just nu tagit.

Att kritisera transpersoner är öppet mål. Att börja ifrågasätta om antirasism verkligen hör hemma i feminismen kräver lite mer arbete för att bli rumsrent. Men det är dit det barkar.

I tider av oro har det konservativa alltid lockat och en del av det är att ge sig på dem med mindre makt än en själv. För vita framstående feminister som Kajsa Ekis Ekman blir transpersoner ett öppet mål att använda för att stärka sin egen position. Trots att transpersoner, olika sexualiteten och olika hudfärger funnits så länge människor existerat hamnar vi i cykler längre bak i frågan om vi verkligen borde få finnas trots allt.

Men vi är här. Vi försvinner ingenstans och det börjar bli dags att vänja sig.