Två dagar före jul har de julafton i förskott hemma hos Harriets farfar och farmor. Ida och Camilla har oförhappandes ramlat in från framtiden med en robot som Camilla försöker få ordning på. Ida har vikt hela dagen för julstök och julstämning, mest för Harriets skull. När Ida, Ellis och Harriet går för att såga ner en gran ser de någon komma på vägen.
Det gick inte fort fram för den lille mannen med rullatorn. Han stannade då och då och satte sig och vilade på sitsen, och sen fortsatte han på den grusiga vägen. Vad var det med den där lilla silouetten som sa henne att det var Nalle? Kanske bara att hon visste att han bodde åt det hållet, kanske var det något med hållningen. Fast han böjde sig ju över rullatorn.
– Kolla, det kommer en gubbe med en vagn. Är det jultomten? sa Harriet.
– Jag tror att det är Nalle, sa Ida.
– Nalle? Oj, det var länge sen jag såg honom, sa Ellis. Han brukar hålla sig där borta i stugan. Åsa och farsan går dit och hjälper honom ibland.
Harriet sprang i förväg, hon sa att hon ville se om det var jultomten. Ellis ropade efter henne att hon skulle hålla sig vid vägkanten, det kunde komma bilar farande i ganska hög fart även om de kom sällan, och hon ropade tillbaka att hon visste det.
– Ja, men du ska komma ihåg det också! ropade Ellis.
Harriet slog ut med händerna och visserligen syntes det inte på det här avståndet om hon himlade med ögonen, men man behövde inte betvivla det. Sen skuttade hon vidare, först längs vägkanten, sen längre och längre ut på vägbanan. Ellis skulle precis säga till henne när det kom en silverfärgad bil i lite för hög fart, och han och Ida skrek åt henne att skynda sig åt sidan.
När bilen hade kört förbi sprang hon vidare längs vägkanten och kom fram till Nalle. Det verkade som om de pratade med varann.
– Hon är inte blyg i alla fall, sa Ida.
– Inte för vuxna, sa Ellis. Inte för jultomten.
De visste båda två att hon egentligen inte trodde på jultomten. De skyndade på stegen och kom fram till Harriet och Nalle. Nalle var väl påpälsad i en gammal lottapäls, skoterkängor och en fleecefodrad rutig keps som han hade knutit under hakan. Hans bruna ögon hade ljusnat under decennierna som gått till en nyans som liknade dijonsenap, han var mindre än Ida mindes honom och han fäste de gula ögonens blick på henne.
– Hon känner väl inte igen mig, började han.
– Man ska säga du till andra. Vet du inte det? sa Harriet.
– Man ska inte klanka på hur folk pratar, sa Ellis med en blick på Ida.
– Jag tror nog jag känner igen dig, sa Ida. Vi sågs hos Marianne som bodde där borta sommaren 1978, eller hur?
– Ja ja, tiden far och vi med den. Och mot den ibland. Du är lik dig som ett bär, sa Nalle.
Hon undrade om han menade det bokstavligt, att hon inte var sig själv utan en kopia som inte ens kunde skilja sig själv från originalet. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut skulle ha uttryckt saken.
– Du är också lik dig, fast det har gått mer tid för dig än för mig.
Nalle krånglade sig ner på rullatorns sits igen, så de fick gå bakom den för att kunna prata med honom. Ellis frågade om det gick bra med vedklyven de hade varit och hämtat på auktion härom året och Nalle sa att den nog var bra, men det var inte den han ville prata om. Det var det att han hade en syster. Järv. Och hon var där borta i framtiden och kanske inte hade det så bra. Så han hade kommit att tänka på en sak, sa han och lät blicken fara över hagen. Där satt en hare med spetsade öron och såg ut som om den lyssnade på dem.
– Jag är ju ensammen i huset nu. Och syrran sitter där nergrävd under jord och tar hand om godstrafiken för det förbannade Himmelska friden. I framtiden, som ni säger här i baktiden.
– Är du från framtiden? Men varför har de grävt ner din syster? undrade Harriet.
– Jag tror att hon jobbar på en underjordisk järnvägsstation, sa Ida.
– Så jag tänkte höra med Stella Stierna där borta om hon visste nåt sätt att få tag i en sån därn tidsmaskin. Nu är ju inte Stella och jag goda vänner precis, men hon kan inte skada mig längre. Men nu är ju du här, Ida.
Tankarna for som snöflingor i storm i Idas huvud. De hade en sån därn tidsmaskin i lilla huset, ju. Camilla skulle tillbaka samma kväll och i teorin hade Nalle kanske kunnat åka med. Men han skulle knappast vilja ha med Camilla från ”det förbannade Himmelska friden”, och minst av allt skulle han vilja hamna på deras styrelsemöte.
– Farmor! Kan vi inte hjälpa han? sa Harriet.
– Kanske, det är lite komplicerat. Vi var på väg för att hugga en liten julgran i skogen, sa Ida.
– Gran? Det kan ni ta borta hos oss, sa Nalle. Ja ja, jag får väl gå bort och höra med Stella.
Han suckade, ställde sig upp igen på lite osäkra ben och tog stöd mot rullatorn. Sen tittade han framåt vägen och suckade igen. Uppförsbacke. Fast de knappt hade tänkt på att de hade haft nerförsbacke.
– Vet du vad? sa Ida. Stå kvar så kör vi dig i bilen. Stella är bortrest över jul men vi ska se vad vi kan göra. Vi skulle bara vilja hitta en gran först. Vad fint att vi kan ta en hos dig.
Ellis hämtade bilen och så lassade de in Nalles rullator bak och honom själv fram. Ida undrade om han inte hade någon som kunde hjälpa honom att duscha ibland, men det hade å andra sidan aldrig varit hans största intresse.
– Hej, hittade er granne här ute. Vi har en sak att diskutera sen, men först ska vi hämta granen, sa hon till Åsa som precis satte in en kålrotslåda i ugnen i stora huset.
Åsa verkade inte alls förvånad över besöket. Hon verkade bli glad, fast hon var mitt uppe i både julstök och packning. Hon sa ”god jul” och satte på tevatten. Och Ida, Ellis och Harriet gick bort till stugan där han bodde och tog en i klungan av smågranar som växte bakom vedboden, lagom tills dagsljuset började avta framåt halv tre.
– Vi äääro ju bara små granar! sjöng Harriet. Men farmor, har du tänkt på en sak? När man hugger ner granarna så dör de ju! Varför vill de komma in då?
– Små granar kanske inte vet sånt. Men det är ju bara en sång, det är inte på riktigt.
När de kom tillbaka med granen hade Åsa tagit fram sina tarotkort och lagt ut dem framför sig. Hon bad dem ta den andra ingången istället, för det här krävde djup koncentration. Ida hade alltid svårt att hålla sig för skratt när Åsa tog fram korten, de ändrade liksom betydelse alldeles för lätt. Ett kort som hade representerat ”någon som ville ställa sig in” enda gången hon lagt en stjärna för Ida var nu Nalles syster.
Men hon ville inte att han skulle tro att hon skrattade åt hans bekymmer, så det passade bra att ta med sig Harriet och granen ut i snickarboden och såga till den. Sen tog de den med sig in i vardagsrummet och skrämde katterna så de sprang och gömde sig i teverummet. Den var i kortaste laget, Ida fick sätta stjärnan extra högt upp, men den var tjock och fin.
När de var klara var den full med Åsas keramikänglar, som alla hade namn och sin särskilda innebörd. Då hade Harriet också fått svar, alla svar som Ida hade, på sina viskande frågor om Nalle. Det konstigaste tyckte hon var att han hade funnits där hela tiden och kommit från framtiden. Hela tiden när hon var liten och bodde med Ellis i lilla huset. Nalle hade åkt med dem till stan. Åsa hade hjälpt honom att hämta posten.
Och nu skulle Ida bli tvungen att be Camilla ta med honom till 2300-talet och åtminstone se till att han inte råkade illa ut. Hur det nu skulle gå till.
