Så i morgon får vi gå ut och demonstrera igen. Eller, alltså, om vi håller oss under 100 stycken medverkande. Men vadå, vem bryr sig? Vi brydde oss inte när vi inte fick vara mer än 8 personer, varför skulle vi bry oss nu? Vi kan ju pula i trädgården och se kattfilmer på Facebook istället?

Vad finns det ens att protestera emot? Förutom till exempel ett förslag till migrationslag som slår ut migranterna med hårdare krav och osäkrare framtid; eller det absurda i att WMO prognostiserar att vi redan om några år för första gången kan passera 1,5 graders uppvärmning och covidrestriktioner är det enda som på riktigt sänkt världens utsläpp; eller en samhällsstruktur där shopping alltjämt är betydligt högre värderat än kultur. Jodå, något ämne skulle det kanske gå att finna.

Sanningen är ju att demonstrationsrätten har varit åsidosatt i över ett år. Från början låg gränsen på 500 personer. Sen i vintras har gränsen på antalet som får gå i tåget legat på 8 personer, därtill har vi skaffat oss en lag som gjort att polisen har rätt att bötfälla oss för medverkan. Nu är smittkurvorna på väg ner igen, andelen av befolkningen som påbörjat vaccinering är nära hälften, långt mer än vad de flesta utvecklingsländer kommer se röken av under överskådlig framtid, och sommaren är här så lyfter man på restriktionerna: 100 pers får samlas. Vi är alltså inte ens tillbaka där vi var i höstas.

Det är självklart så att vi som befolkning måste förhålla oss till att det är en pandemi. Vi måste vara restriktiva med kontakter när smittan ökar och det finns en stor andel gamla som riskerar att dö. Vi måste också hantera att sjukvården inte klarar av alldeles för många insjuknade samtidigt. I grundlagen finns det dessutom stöd för att åsidosätta bland annat demonstrationsfriheten vid farsot. Att vi, korta stunder, gjort avkall på den är provocerande, men kanske rimligt.

Vad som inte är rimligt är att vi i princip gått utan demonstrationsrätt i över ett år. Just när det gäller så grundläggande demokratiska funktioner som befolkningens rätt att protestera är det inte accepterbart att begränsningen bara slentrianmässigt följer gränserna för andra sammankomster. Man kan himla med ögonen över 8 personer på läktaren och 250 innanför glasen i restaurangen på samma läktare, det visade på hur regeringen under ett år inte förmått att rimlighetsanpassa lagarna till verkligheten.

Men det här är något annat, demonstrationsrätten är inget att sucka bort. När det gäller de grundläggande mänskliga rättigheterna så måste de ändå vara vad som begränsas sist. Det vi tar till när vi inte har några andra utvägar kvar. Då håller det inte med att gränsen följer den för andra offentliga tillställningar med 100 personer i morgon, 600 i juli, om vi sköter oss.

Om vi inte bryr oss, om vi fortsätter låta det bero och visar för regeringen att ”äsch, det där med demonstrationer är oss egalt, gör som ni vill, det behövs inte.” Då kan vi nog vara rätt säkra på att det inte är många val innan det inte bara är vid farsot man kan rycka den ifrån oss.